Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Svenska romaner och noveller. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Algot
Werin
berättaren. Han har ju inte Bergmans
fenomenala fabuleringsgåva, men han är som
denne en skicklig jonglör och trollkarl. Han
har en högt driven språk- och
fingerfärdighet och behärskar marionett-tekniken
fullständigt. Men det hela löper för lätt ibland,
som det kan göra när man rör sig med
marionetter och inte med människor, vilkas
själsrörelser måste noga följas. Man hade, när
man läste Hjalmar Bergman, då och då
intrycket av en hjärna som gick vidare av
farten och producerade något som bara ägde
skenet av sammanhang och innebörd. Han är ett
farligt mönster. Bergman hade också en viss
svaghet för mystisk-symboliska personer, och
delvis är det väl hans skull att dylika
figurer nu stå i kurs. Ginge man igenom höstens
romaner systematiskt skulle man säkert få
en nätt samling. Rudolf Värnlund, som älskar
arten, har ett exemplar i En kvinnas leende.
Gustaf Ericsson har i Mannen som du dödat
spekulerat i samma genre. Och Eyvind Johnson
har i titelfiguren Bobinack framställt sin egen
varietet av det demoniska släktet. Bobinack
är det irrationella i livet, ett ont som på
samma gång är ett gott, ett diaboliskt leende
som bryter igenom den gudomliga
tråkigheten. Han liknar Almqvists Ariman, vilken
drar ett streck över Ormus lagparagrafer och
kommer livet att rinna snabbare, men det är
inte samma tjusning med honom.
Ivar Lo-Johansson, som i Ansikten på
ett intresseväckande och sympatiskt sätt
berättat sitt livsäventyr, talar om att han en
jul sålde granar i Stockholm i hörnet av
Hornsgatan och Ringvägen och att han
senare fått höra att Eyvind Johnson, som då
var honom obekant, vid samma tillfälle stod
tio steg ifrån honom och skakade en
insamlingsbössa för arbetslösa. Det är en bild ur
1920-talets litterära historia. Bägge äro män
som prövat åtskilligt och som vandrat andra
vägar till boken och pennan än den
traditionella och bekväma genom skola och
universitet. Fortfarande befinna de sig litterärt
i närheten av varandra. Lo-Johanssons Måna
är död är liksom Johnsons Bobinack ett
mindre lyckat romanexperiment. Man är även
i hans fall ledsen att konstatera det, men det
är ingen idé att sörja för mycket däröver.
Han är nämligen en skribent med talang och
energi, som antagligen kommer att gå vidare.
Hans nyss citerade självbiografi heter »På
vägen», och i den ber han kritiken lugna sig
och vänta. »Man märker hur liv och
utveckling går i kurvor, i tvistiga spiraler», skriver
han. »Kritiker skriver med jämna mellanrum
och förmanar författarna — det är snällt
och omtänksamt och vackert gjort av dem.
Men det är bara så meningslöst. Det skrivna
följer samma inre motstridiga
utvecklingsgångar. Efteråt ter sig ett och annat
besynnerligt, ja absurt. Men det var riktigt, till
och med nödvändigt, under den tid det
pågick. »
Detta är nog så riktigt, och man är
tacksam att bli påmind om det. Vad beträffar
Lo-Johanssons roman, gömmer den säkert på
något som för honom varit riktigt och som
han känt det nödvändigt att framställa. Det
finns nämligen i denna vildmarks- och
kärleksroman verkligt liv, verklig mänsklighet
och verkliga problem, och detta gör att
läsaren härdar ut ända till slutet, trots att
han måste svälja en hel del av grann
romantik och absurda tilldragelser. Språket är
också en blandning på gott och ont.
Lo-Johansson kan skriva sant och träffande, men
också högst tillgjort. På det hela taget tynges
han ner av oklar romantik.
Jag nämnde Gustaf Ericssons roman
Mannen som du dödat. Det är en berättelse
om en svensk, kallad främlingen, som
kommer till London för att skaffa världen fred
genom att spränga en där pågående
flottnedrustningskonferens i luften, men som
kommer av sig i företaget och så småningom går
under i East End. När boken publicerades,
uppgavs det att författaren föregående
vinter tagit sitt liv i ett kyffe i Paris. »Han
var en stor och djärv reporter, som till den
grad gick upp i sin uppgift att uppgiften till
slut skördade honom själv», hette det på
omslaget. Detta gjorde naturligtvis intryck.
Man läste berättelsen med särskilt
tillmötesgående intresse, då man visste att
författaren beseglat den med sin död; trots de
uppenbara överdrifterna och osmakligheterna
ville man tillmäta den en inre sanning. Det
blev sedan känt att förlag och publik förts
bakom ljuset: historien om Gustaf Ericssons
tragiska död visade sig vara reklam- och
sensationsmakeri. Med kännedom härom
läser man boken på ett helt annat sätt. Den
är nämligen som roman betraktad ganska
värdelös, varken som psykologisk eller social
skildring håller den måttet i det avseendet.
Dess värde skulle ligga i dess egenskap av
102
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
