Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Svensk berättarkonst vid 1800-talets mitt. Av Otto Sylwan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Otto Sy l w a n
Sin bok om Walter Scotts efterföljare i
Sverige har Erik Lindström inlett med en
förträfflig översikt av hans författarskap. Den
stora engelska litteraturen om Scott är
väsentligen personhistorisk, blott till ringa del
litteraturhistorisk i kontinental mening. Den
inrymmer ej heller, så vitt mig bekant, någon
utredning av Scotts förhållande till Edmund
Burke, som gett teorien för den historicism,
vilken är själva grundvalen för hela
Waver-ley-serien. Desto mer erkännansvärt således
att vi här få förbindelsen klarlagd.
Välkommet är också det kapitel som
skildrar huru Walter Scott togs emot i Sverige,
ett vägande bidrag till den historia om den
svenska litterära kritiken under 1800-talet
som vi alltjämt vänta på. I mittpunkten står
här Rydqvist. Då den tyska romantikens
herravälde var på upphällningen, blev han
talesman för en ny inriktning. Han var
emellertid en försiktig man som ville hålla sig till
den »rätta medelvägen», och den fann han
uti Walter Scotts realism.
Bokens intressantaste parti är det som
ägnas Runeberg. Mortensen påpekade redan
vilken betydelse Scott borde haft för skalden,
och Lindström kan nu fastslå att »en bestämd
linje från Elgskyttarne till Fänrik Ståls
Sägner är otänkbar utan Scott». Frändskapen i
väsen mellan de båda hembygdsskildrarne var
villkoret för det fruktbärande intryck
finländaren mottog av skotten. Lindström
betecknar denna läggning såsom klassisk i motsats
till den utpräglat romantiska, och
beteckningen är utan tvivel träffande. Den har bara
den olägenheten, att den måste användas
också för en annan inställning; det heter på
tal om Tegnérs avvisande av »den skotska
particularismen» att detta innebar »en
reservation som är typisk för en klassikers smak»,
d. v. s. för en nyhumanist. Det var just ur
denna klassicismens begränsning Runeberg
frigjordes genom Walter Scott. Humorn
frigjordes; människouppfattningen blev mera
konkret, djupare, friare och rikare.
Då förf. i sin skildring av den historiska
romanen och novellen stannar före Topelius
och Rydberg, säger det sig själv att det —
frånsett Almquist — är blott andra och
tredje rangens skriftställare han får befattning
med. Han gör dem all rättvisa; de flesta
hade nog rätt god uppfattning av vad det
gälde, men förmågan att utföra intentionerna
brast. Flere av dem kunde förtälja livligt och
hurtigt om alla hjältens äventyr, men män-
niskoskildringen är mestadels hjälplöst grund
och banal och stilen ofta förskräcklig.
Flärd-full tillgjordhet var tidsskiftets allmänna
svaghet.
Det är ett väldigt material förf. rör sig
med; han har satt sig in i all den äldre och
samtida litteratur, som kan tänkas hava
betydelse för hans uppgift, och romanfloden i
de ledande länderna växte ju då till moderna
mått. Rimligtvis kan här en eller annan detalj
vara att tillägga. Jag påpekar t. ex. att det
våldsamt karikerade porträtt, som citeras från
P. G. Sparre, är typiskt för Smollett,
men slikt har ju ingen vikt. Författarens stora
förtjänst är just att han icke låter sig
tryckas ned av detta stora material; han
behärskar det, drager ej fram det i onödan. Detta
är så mycket mer att betona som våra
doktorander nu ofta synas framför allt betänkta
på att få allt med; de dyrka
»fullständigheten» som en vetenskaplig kvalitet av högsta
rang —• det är en svensk fördom som röjer
sig i åtskilliga företag och hotar att kväva
dem. Alla de klagomål som hörts över
doktorsavhandlingarnas ständigt ökade omfång
ha ingen verkan haft. Begränsningen är icke
blott ett ekonomiskt krav, och det må
hemställas huruvida icke inriktning på,
urskiljande av det väsentliga kan vara ett minst
lika gott tecken på verklig vetenskaplighet
— Geijer säger någonstädes att det är
kärnan i denna.
Lektor Lindströms bok har jämväl den
icke alldeles vanliga och icke oväsentliga
förtjänsten att vara synnerligen läsbar. Han
äger verkligt sinne för litterära kvaliteter,
något som också det icke hör till det vanliga hos
våra litteraturforskare av yngre årgångar.
Man får ibland intrycket att de åtaga sig
vilken uppgift som helst blott de slippa yttra sig
om stilen i ett diktverk.
Litteraturen om Love Almquist är
ansenlig. Synnerligen ivrigt har forskningen
sysslat med att söka utreda kronologien uti hans
tidigare författarskap, och på viktiga
punkter ha fasta resultat därigenom vunnits. Även
Henry Olsons avhandling är ägnad den
första perioden av Almquists liv och diktning,
den period som slöts med vistelsen i
Värmland 1824—1825, och den ger sina bidrag till
historien om verkens tillkomst, men arbetet
har gått djupare i flere hänseenden, både till
metod och syfte.
Henry Olson har en ovanlig talang att i ar-
162
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
