Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Svensk berättarkonst vid 1800-talets mitt. Av Otto Sylwan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svensk berättarkonst vid 1800-talets mitt
Emilie Flygare-Carlén. Litografi av Johan Cardon. iS‡2.
gift satt »en komparativ litteraturhistorisk
undersökning av hennes verk» och
genomfört denna med en omsikt och grundlighet
som äro värda så mycket större erkännande
som mödan icke varit ringa. De många och
brokiga inslagen i fru Carléns stora dukar
ha varit kinkiga att reda ut och precisera.
Förf. lägger i dagen en vederhäftig
anspråkslöshet som är högst sympatisk, men den hade
icke uteslutit att de ledande linjerna blivit
mera markerade, att kompositionen hållits
stramare, att besläktade drag blivit samlade. Täta
hänvisningar kunna inte alldeles råda bot.
Om läsaren således ibland får göra sig lite
besvär, så är han tacksam för det rika
utbytet. Utvecklingen inom vår prosaberättelse
ligger nu klarare och mera nyanserad än
förut. Det är en vinst icke blott för bokens
närmaste uppgift.
Emilie Flygare-Carlén vann sin första
framgång med romaner ungefär i Knorrings
genre men på ett mera borgerligt plan. Sin
förvärvade popularitet utnyttjade hon med
lust och energi. Hon kunde bli färdig med två,
t. o. m. tre stora romaner inom ett år, och
förläggarne behandlade hon med det
praktiska sinne hon i hög grad ägde. Hon är
den första svenska författare som blivit
burgen på sin penna utan att ta till journalistik.
Med Rosen på Tistelön (1842) tog hon sin
egen provins, den bohusländska skärgården,
i besittning. Denna märkliga roman följdes
av Kamrer Lassman, ett ej alldeles lyckat
försök till Stockholmsskildring, och av Pål
Varning, där hon återvände till hembygden.
Om hon ännu en och annan gång valde
denna till bakgrund för berättelsen, drogs hon
dock ånyo till sin första genre.
Dr Kjellén framhåller på de första
sidorna i sin bok, att fru Carléns natur hade två
varandra motsatta sidor. Den ena var
realistisk; praktiskt och rationellt bedömde hon
sina egna och sina romanfigurers handlingar.
Hon ägde en vaken och frisk iakttagelse och
en frodig fantasi, som visste att göra
iakttagelserna fruktbara. Men hennes inbillning
var icke mindre lockad av att tränga ned
under den yttre verkligheten. Egentlig mystik
ägde hon icke, men hon drogs till själslivets
äventyrliga marker, hon ville förtälja om
lidelsefulla människors öden, helst de
erotiska. Hennes författarskap »löper i själva
verket fram på två linjer, en mer tragisk och
romantisk och en mer humoristisk och
var-dagsmässig».
Med denna läggning blev den vändning,
vår roman tog vid mitten av 1840-talet,
ödesdiger för henne. Den orienterades avgjort åt
Frankrike, där Balzac blivit det stora
namnet, men icke denne utan den vulgäre
165
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
