Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Svensk berättarkonst vid 1800-talets mitt. Av Otto Sylwan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Otto Sylwan
Sophie von Knorring.
Te c k ni n g.
och världen, hade de dock, såsom förf.
betonar, inte det rätta sinnet för denna
uppgift. »Man strävar först och främst
till oberoende och frigörelse, och i
denna strävan är man ytterligt rädd att ens
på minsta vis komma i beroende av varandra.
Men därmed försvinner ju också ansvaret för
den gemensamma idéns förverkligande.» De
båda för Värmland påräknade vännerna
Hazelius och Waern voro inte blint troende
alm-quistianer; de hade för mycket av mästarens
egen individualism.
Förf. anmärker att redan Almquists
första brev om resan till Värmland »har den
friska och observerande prägel, som i hans
senare reseberättelser utbildas till medveten
realism». Därmed beröres den litterära
synpunkten och därmed vad man saknar i
boken. Efter de kronologiska, biografiska och
idéhistoriska utredningarna vore det skäl att
Almquistforskningen vände sig till
stilhistorien. Huru den bisarre romantikern av sina
erfarenheter drives till att uppställa sin
lösen: »Poesi i sak», och att — från början
kanske icke alldeles frivilligt — bli den
konsekvent genomförda realismens förste svenske
mästare, — klarläggandet av denna
utveckling borde vara en uppgift för forskningen väl
så viktig som någon annan.
Om Fredrika Bremer har det skrivits
mycket, men det handlar mest om hennes person
och hennes insatser i tidens rörelser. Om
Sophie von Knorring kan något liknande
sägas. Idéer hade den charmanta friherrinnan
egentligen inte, men hon gör en briljant figur
i tiden. Den stora biografi hon fått av fru
Barbro Nelson röjer knappast några nya
drag, och man är frestad säga att det
material som här utförligt framlägges är
onödigt rikligt, men man är dock tacksam
därför. Det intryck man haft av romanerna
och de förut kända autobiografiska
uttalandena bekräftas och utfylles. Hennes
romantiska erotik och hennes satiriska iakttagelser,
hennes tappra vitalitet och praktiska
duglighet, detta har skildrats av tidigare tecknare,
framförallt av Fredrik Böök i hans ypperliga
essä. Hennes svagheter ha också annoterats —
hon kunde inte dölja dem, omedveten som hon
var om att de voro svagheter. Hon är naivt
och strålande belåten med sig själv, och
därför blir man frestad mot henne vända den
ganska obarmhärtiga satir hon lät spela mot
alla dem, som inte gjorde figur i
sällskapslivet, inte voro »själfulla» efter hennes
terminologi. Att man satt Torparen och hans
omgivning, där hon gick utom sin egen krets,
så högt, beror nog på att man där funnit
ett allvar och en värme som annars icke
röjdes på samma sätt. Men dokument i vår
kulturhistoria av större värde förbli Cousinerna
och Illusionerna och ett par av hennes
Skizzer, en litterärt begåvad societetsdams
förtjusande kvinnliga memoarer från
Karl-Johanstiden.
De biografier som ägnats Emilie
Flygare-Carlén äro vida mindre till omfånget, men
orsaken är uppenbar: hon var inte som sina
båda kolleger en passionerad brevskriverska.
Uti sin bok Skuggspel berättade hon på äldre
dar om sin ungdom, om den lyckliga tid ur
vilken hennes bästa skapelser inspirerades, om
hemmet, det burgna köpmanshuset i
Strömstad, om sina färder i skärgården och om
sällskapligheten i den lilla staden. De yttre
dragen av hennes levnad i Stockholm, sedan
hon slagit igenom som författare, känna vi
nog till, men »sin inre lilla verld» ville hon
ha »för sig sjelf», såsom hon säger i sina
Minnen.
Alf Kjellén har i sin doktorsavhandling
om fru Carlén ägnat ett gediget kapitel åt
hennes biografi, men har som sin huvudupp-
164
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
