Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Richard Wagner. Av Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Olof Rabenius
lärt hela kulturmänskligheten sitt, som det
först tycktes, så säreget tyskt präglade
språk och vars konst växt ut till ett alla
nationer överskuggande världsträd, medan
Brahms’ germanska anda är slutnare och
mindre tillgänglig för dem som ej äga
blods- och själsgemenskapens
förutsättningar för att intränga däri. Egendomligt är,
att de båda stormännen, som borde kunna
rymmas sida vid sida i den tyska
tonkonstens Pantheon, från början spelades ut
mot varandra som motsatser och fiender,
ett exempel bland många på hur även de
högsta konstföreteelser måste kämpa sig
fram genom illusioner och
vanföreställningar för att få sin rätt erkänd. Först
sedan de personliga och aktuella
stridernas lidelser tystnat och sedan de
nyskapade och genom sin originalitet till en början
ofattbara verken styrkt sina värden
genom tidens prövning och genom sitt
inflytande på kulturlivet, kan historiens blick
särskilja och inordna dem i deras
sammanhang. Det kräves ett visst avstånd för
att uppfatta alptopparnas form och höjd
i ett landskap. Den överskådande blicken
visar oss Wagner och Brahms som två
med olika skapnad och gestalt upptornade
jättar i i8oo-talskonstens bergskedja.
Det är ingen tillfällighet att en sådan
överlägsen ställning intages av två
tonkonstens mästare. Utan tvivel har
musiken blivit den ledande bland konsterna
under de senaste århundradena, liksom
arkitekturen under medeltiden såsom den mest
allomfattande bland dem innehade
härskarrangen. Från och med Mozart blir tidens
och kulturepokens själ klarast och djupast
uttryckt i musiken. Att Beethovens
tonspråk gör ett så överväldigande intryck
beror lika mycket på att det är laddat med
det stoff som tillhörde hans stora
tidsålder, revolutionens och den romantiska
individualismens, som därpå, att det är
uppfyllt av hans egen personliga
innerlighet och kraft och att han därmed uppen-
barade den djupaste själens värld i sina
tonformers mäktighet och rikedom.
Liksom med Kant den tyska filosofien tagit
en avgörande vändning till
subjektivismen, blev Beethovens konst den själs- och
personligvordna musiken, och dessa båda
stora mäns verk äro därför romantikens
starkaste grundvalar, försåvitt romantikens
väsen består däri att medvetandet
genomtränger världen, upptäcker sig själv som
den verkliga världen. Därmed har
musiken, som är innerlighetens uttrycksform
framför andra, fått sig tilldelad den
ledande rollen bland konsterna, en uppgift som
både är tidsbestämd och bestående, då den
idealistiska filosofien, i vilken den har sin
grund, utan tvivel är filosofiens slutkrön.
Kants store arvtagare, Schopenhauer,
vars lära Wagner upptog i sin senare
livs-och konståskådning, gav i sitt
huvudarbete en djupsinnig tolkning av musikens
väsen, vilken, från det psykologiska
översatt till det metafysiska, fullständigt
överensstämmer med den Beethovenska
musikens anda och den romantiskt-subj
ekti-vistiska uppfattningen av tonkonsten över
huvud. Till skillnad från de övriga
konsterna, vilka spegla de rum- och tidlösa
idéerna, återger nämligen musiken enligt
Schopenhauer tingens urgrund, som är
den genom alla åtråns och begärets
former kämpande viljan och som tar gestalt
i tonernas idealiserade drömvärld.
Sinnrikt utlägger Schopenhauer, hur musiken
med sina melodier, sina harmonier och
disharmonier blottar världsdramats
innehåll och följer dess än vilda och strida, än
breda och lugna ström. Beethoven, som är
den väldigaste förmedlaren mellan
medvetande och värld, som möter oss i
konstens historia, hade redan före
Schopenhauer bekräftat sanningen i hans lära, och
just Wagner lade Schopenhauers
musikfilosofi till grund för sin märkliga skrift
om den störste bland sina föregångare.
Wagner nöjde sig emellertid icke med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
