Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Det besegrade livet. En studie i Pär Lagerkvists författarskap. Av Erik Blomberg. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Blomberg
Ordkonst och bildkonst1, innehöll en
krigsförklaring mot den härskande naturalismen.
Synpunkterna som utvecklas ha mycket
gemensamt med en del andra expressionistiska
och futuristiska manifest, men samtidigt en
egen ton.
Trots sin ensidighet, sina uppenbara
överdrifter, betydde denna lilla bok en verklig
insats, värdefull framför allt därför att den så
klart visar sin författares avsikter, hans
utgångspunkter, den väg han kommer att följa.
Visserligen gjorde Ordkonst och bildkonst
ingen revolution i svensk vitterhet, den lära
som där utvecklades fick en enda efterföljare,
men denne ende desto mera energisk och
målmedveten. Det var författaren själv.
Vad Lagerkvist angriper är diktens
urartning, dess växande oförmåga att rent
konstnärligt gestalta livet. I själva verket finns det
ingen modern dikt, menar han, därför att den
moderna tiden, med dess hårda, brutala rytm,
inte längre låter sig pressas in i naturalismens
stil mellan pedantiska miljöskildringar och
psykologisk analys. Han kräver en ny form,
ett nytt innehåll. En starkare, primitivare
känsla i uppfattning och ämnesval, en
strängare intellektualitet i formgivningen.
Intellek-tualitet och primitivitet, den för Lagerkvist
konstitutiva motsättningen kommer från
början fram i hans program, men det är
intressant att se hur den genast framträder i sin
personliga egenart: han finner den gängse
litterära formen alltför känslobetonad,
nyckfullt improviserad, men innehållet däremot
alltför intellektuellt. Det är här en omvälvning
måste ske.
Och han ser botemedlet mot den litterära
anemin i en järnkur, som åter ska ge den
märg i benen: ett allvarligt inträngande i
primitiv poesi och i ultramodern bildkonst, i
första hand kubismen. Den inre motsättningen
formuleras här på nytt — den primitiva
dikten skall skänka oss den enkla och
allmängiltiga upplevelse av verkligheten som nu saknas,
den matematiska kubismen skall lära oss att
fast och logiskt konstruera formen. Receptet
innebär på samma gång ett förbud mot allt
individuellt känslopjunk, de stora anonyma
diktarna ha kunnat skapa sin djupa poesi
endast genom att höja sig till det
allmänmänskligas plan:
Det byggnadsvirke denna konst använder även
till sina härligaste skapelser är enkla tankar,
1 Anmäld i Ord och Bild 1914 sid. 235 ff. av
Karl Asplund.
osammansatta känslor inför livets eviga makter,
sorg och glädje, vördnad, kärlek och hat,
uttryck för det allmänmänskliga som höjer sig
över individualiteten.
Men vid handhavandet av detta material
gäller det att bevara huvudet kallt. Lagerkvist
betraktar sitt verk på samma sätt som en
arkitekt eller en ingenjör.
Den arkitektoniska idén är det djupast sköna
i ett diktverk–— Rätt för diktaren att
utan allt hänsynstagande — till verkligheten
främst — få fritt konstruera. Detta är villkoret
för skapandet av en diktning med betydande
arkitektonisk verkan — den ena stämningen, den ena
människan, den ena ordmassans hoppressade
mäktighet, den ena förskjutningen genom intrigens
utveckling tvingar fram den andra som
motvikt, som konstnärlig förklaring, alldeles
analogt med linjen, ljusnyansen, volymen, rörelsen i
ett kubistiskt konstvärk, vilken fordrar sin
neutraliserande motkraft, med risk att annars
hela byggnaden rasar samman.
Det är alltså tydligt nog från kubismen som
författaren hämtat denna sin
genomreflekte-rade uppfattning av det konstnärliga
skapandet. Expressionismen söker visserligen också
den det väsentliga, men den stannar vid det
rent sensuella, »en stundens flyktiga, ljusa
känsla av fest och högtid».
Kubisten vädjar främst till vårt förnuft, vår
tanke. Han ställer oss inför ett problem, visar
oss det egendomliga och intresseväckande däri
och förklarar hur det bringats till sin lösning
— det blir ett resonemang med sträng och
bindande logik. Ty kubismen är det klara
tänkandets, den säkra beräkningens konst, som med
stöd av kända fakta konstruera fram ett
resultat. Dessa resultat få tydligen samma
faktiskhet, samma konkreta värde som den grund på
vilken de vila. Därför är kubismens skönhetsart
just ägnad att tillfredsställa vår tid.
Pär Lagerkvist har här i själva verket
drivit 1’art pour 1’art-teorin till sin spets, och
det är alldeles i sin ordning att han först går
till några av denna teoris främsta litterära
företrädare, då han vill finna belägg för sina
idéer även utom bildkonsten, till Flaubert,
Baudelaire och Poe. Men nu måste man
lägga märke till ett egendomligt
sammanträffande. Kubismen fick ett så högt betyg just
därför att den gav ett sant uttryck åt det hårda
och stränga i tidens struktur. »Tiden är
manligt sund. Och så fjärran från viljelöshet
och sentimentalitet att den kunde förtjäna
kallas brutal.» Men den moderna skönlittera-
202
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
