Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Fjärde häftet
- Det besegrade livet. En studie i Pär Lagerkvists författarskap. Av Erik Blomberg. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det besegrade livet
turens stora last är just dess »passion att
skildra det sjuka, osunda, det överkänsliga
och viljelösa.» Då tvingas man att fråga: Ha
inte just de moderna diktare, som Lagerkvist
ställt upp som mönster, lidelsefullt fördjupat
sig i sådana skildringar? Syssla de inte med
förkärlek med ett exklusivt, excentriskt,
sjukligt, raffinerat själsliv? Ha åtminstone inte
de två sist nämnda förirrat sig så långt från
de enkla osammansatta känslorna, det
mänskligt allmängiltiga, som det gärna är möjligt?
Det kan inte bara vara den intellektuella
hållningen hos dessa litterära subjektivister som
kunnat så starkt fängsla en svärmare för det
primitiva. Samhörigheten ligger djupare, och
kanske finner man dess rötter om man ett
ögonblick lämnar Ordkonst och bildkonst för
att kasta en blick på vad Lagerkvist tidigare
producerat. t
*
En sådan produktion existerar nämligen.
Lagerkvist kom tidigt underfund med sin
kallelse. Kanske var det redan vid den ålder
då andra pojkar tveka mellan
lokomotivförarens och sockerbagarens yrke som han beslöt
att bli författare. I varje fall var han inget
oskrivet blad, då programskriften såg dagern
Han hade t. o. m. tryckt ett par böcker;
särskilt den ena, Människor, har sitt intresse
som preludium till hans senare utveckling,
sådan den i vissa avseenden skisseras i Ordkonst
och bildkonst.
Hjälten i »Människor» är en på samma
gång svag och demonisk bondpojke, som
förgiftar sig med sprit och kvinnor. Han
frossar i sitt fördärv, ältar sitt själskval,
hypnotiserar sig med nattsvart grubbel och går
slutligen under i passiv självförstörelse. —
Hur rimmar nu detta med polemiken mot den
litterära dekadansen: »Det veka, vinddrivna är
på modet, jälten är den i själen
söndertrasade trötte som längtar efter döden.»
Kritiken kan här tillämpas på författaren själv.
Stilen är inte mindre trasig än huvudpersonen,
en utdragen monolog som flyter bort i vaga
naturstämningar eller lyriska utbrott. Vad som
saknas mer än något annat är just
komposition, en konstruktiv idé, enhet och
sammanhang i formen. Mycket i denna romantiska
formlöshet får väl skrivas på
ungdomlighetens konto, men där finns också ett
karaktärsdrag och ett tidsdrag. Hela
stämningsläget är den individualistiska fin de
siècle-litteraturens, symbolismens och esteticismens.
Den har haft ett fast tag kring Lagerkvists
temperament, och det är mot den han har
väpnat sig till tänderna med stålhård
intellektua-lism, i sitt korståg för en ny litteratur. »Vad
som nu jöres oss behov är vilja att se de
konstnärliga problemen vaket i ögonen samt
gå dem hårt och manligt inpå livet, skapa en
dikt vari tidens pulsar slå — vilket
symbolismen aldrig försökte.» Han har inte märkt
att det just är symbolisternas renodlade
formdyrkan som inspirerat hans krav, det är från
deras estetiska individualism som han
utgår, och det dröjer länge innan han kan
frigöra sig från detta grepp och nå den
allmänmänskliga giltighet som han drömmer om.
I en uppsats om Edvard Munch har jag
tidigare sökt visa hur symbolismen inleder
expressionismen och övergår i den. Liksom
Munchs måleri omkring sekelskiftet är
Lagerkvists tidigare författarskap en sådan
övergångsprodukt. Den är också i hög grad
inspirerad av bildkonsten, kanske inte minst
av den norske mästaren. Man märker det
redan i »Människor», där den sensuella
naturmystiken är det enda som blir riktigt levande.
Skogen liknas vid en »susande mur», träden
häva sina dova kronor »som bundna böljor»,
mannens blick har en intressant glöd, kvinnans
ansikte är gåtfullt och beslöjat, hennes kropp
är »en doftande, vit eld», som lyser i den
blossande skymningstimmen, och älskogen
vilar likt »en nybruten orkidé på hennes
blottade bröst.»
Motiv, som utkom 1914, ville
uppenbarligen vara en illustration till det litterära
programmet i Ordkonst och bildkonst. Någon
egentlig kubism finner man visserligen inte
än, men däremot ett expressivare ordval och
en starkare kontrastverkan. Långods från
den arkaiska dikten, bibeln, psalmen, de
isländska sagorna går här igen vid sidan av
intryck från en modern symbolist som
Baude-laire. Innehållet är en primitiv naturpoesi om
mullen och molnen, om blodet och kroppen,
om Gud och stjärnorna, omväxlande med
aktuella nutidsscener i grella, hetsiga färger: en
eldsvåda, en järnvägsolycka, ett folkmöte. Vad
författaren ville ge var ju på samma gång
det nakna formmotivet och ett starkt intryck
av naket liv. Hans bilder ge väl ibland
något av de avsedda formsensationerna, men
däremot ingen känsla av levande verklighet.
Typiskt nog visar sig eldsvådan till slut
vara ett filmskådespel. Den estetiska avsikten
skiner överallt igenom i dessa fragment på
203
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:04:15 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1933/0233.html
