Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Fjärde häftet
- Det besegrade livet. En studie i Pär Lagerkvists författarskap. Av Erik Blomberg. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Blomberg
jämra sig, stöna, vråla av smärta, som om det
hänt dem en olycka. — Herregud, vad är det
då? Skall man gå till dem och säga såsom jag
mest skulle ha lust till: Hör nu, skrik då inte
så förbannat. Det finns gränser för vad man
kan tillåta sig, även om det är litet besvärligt.
— — — Uppriktigt sagt, mänsklighetens öde
förefaller mig inte vara något att så uppröras
över. Jag kan inte inse att man behöver gå och
ömka sig över den. Den klarar sig alltid. Den
får ut någonting av allt som sker. Till sist.
Den har det som jag saknar, tid på sig, god
tid. Den kan tillåta sig både det ena och det
andra. Men jag! Jag måste hinna fram i dag,
jag måste frälsas innan aftonen, innan aftonen,
annars är det allt förlorat ...! Men jag. Men
jag ••■
En våldsammare självhävdelse har man
svårt att föreställa sig. Den har sin rot
på en gång i omåttlig livshunger och panisk
dödsskräck. Man förstår nu bättre
Lagerkvists estetiska inställning till kriget och dess
offer, liksom hans formprogram överhuvud.
Han har velat beväpna sig med hårdhet, sökt
skydd under kubismens bryn ja mot sin
vekhet, sin lidelse, mot det sociala livets krav.
Han delar sin inställning med en hel falang
samtida estetiska individualister, främst
Ma-rinetti, vars jagberusade stål- och
viljemanifest ha vissa likheter med Ordkonst och
Bildkonst.
Bottnar inte ofta esteticismens
verklighetsflykt i en obehärskad individualism ?
*
Barnet i Lagerkvists tidigare arbeten söker
kärleken, men utan att finna den. Kärleken är
död. Inte ens oskulden har kraft att väcka den
till liv, att övervinna mörkret och skräcken.
Men i Kaos har undret skett. De lyriska
dikterna tolka en ny upplevelse. Ett barn har
tagit diktarens hand och lett honom hem:
Mitt barn, mitt barn, jag kommer till dig,
du är min fader och moder.
Utom dig har jag intet,
ingen ro, inget hem.
Du skall vara min fader och moder.
Jag sätter mig ner. Du håller min hand
i din. Så gjorde min moder.
Du förer mig bort till ett främmande land,
tillbaka till min fader och moder.
Samma motiv kommer senare tillbaka i Den
lyckliges väg. Barnets hand är där både
moderns och den älskades. Det eviga släktbandet
har knutits på nytt. Döden har övervunnits.
I Kaos heter det:
Jag skall dö och du skall leva,
du mitt barn av morgonljus.
Tryg och leende skall du leva
i de omätliga rymdernas hus.
Nu kan barnet skänka, vad det förut
förgäves har sökt: trygghet. Och i en underbar
dikt strömmar för första gången denna känsla
av en nästan överjordisk frid emot oss:
Det är vackrast när det skymmer.
All den kärlek himlen rymmer
ligger samlad i ett dunkelt ljus
över jorden,
över markens hus.
»Den lyckliges väg» fullföljer det lyriska
genombrottet. Det är den ljusaste och
lugnaste av alla Lagerkvists böcker. För ett
ögonblick tycks han ha vunnit den stillhet
och samling som han så lidelsefullt strävat
efter. Kärleken har frälst honom.
Min älskade kommer inte åter,
men min kärlek kommer åter till mig.
Det jag levat kommer inte åter,
men mitt liv är åter hos mig.
Hans älskade är borta, han är ensam. Vad
som gör honom lycklig är alltså inte kärleken,
utan minnet, drömmen om kärleken. Den
sänker sig ned över jorden som ett vårljus och
förvandlar den:
Ingenting får störa vår stund med varandra,
inga vindar blåsa, inga skyar gå.
Allt skall vara stilla i världen, ingen vandra
över markens stillhet mera än vi två.
Allt skall vara så som den gången som jag
minnes,
morgondaggen tindra kring dina fötter små,
träden stå i solen, hela jorden stråla
—• allt så som jag minnes, blott icke så som då.
Skalden vänder sig bort ifrån sina tidigare
mörka och upprivna känslostämningar : »Förr
sökte du den djupa smärta. Nu flyr du bort.»
— — — »All livets ängslan som du burit
vill bli till ro.» Och i en stark dikt bekänner
han öppet sin nya inställning till livet:
O människor, ni alla som ha levat
och alla ni som livets morgon bida,
nu är en timme, då en själ som bävat
förnekar bröder, alla de som lida.
O dunkla ström av livets väldigheter,
försmå ditt djup som mörka klyftor fängsla
och bred dig ut till blonda evigheter
som i sin ro ej stundens tanke fängsla.
»Blonda evigheter» — den kosmiska
idyllen, det är alltså räddningen från kaos. Det
208
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:04:15 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1933/0238.html
