Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Det besegrade livet. En studie i Pär Lagerkvists författarskap. Av Erik Blomberg. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i mörkret. »Det onda — det onda bland
människorna - - och han var som ett barn —
och mer ensam än ett barn —»
Motsättningen är konstitutiv och döljer det grundmotiv,
som i konstnärliga symboler, i otaliga
variationer skall tränga sig fram och gestaltas i
diktarens verk.
»Motiv» bygges upp på motsatsen mellan
blodet och stjärnorna. I dikten Längtan
heter det: »för stort och tungt är mitt blod.
Genom lemmarna vältrar det fram som
sjudande järn, och jag hör med ångest dess dån
i mitt hjärta - - - Men ljuva ären i,
heliga stjärnor ...» Författaren frossar i
blodiga gräsligheter: han skildrar de
massakrerade offren vid en järnvägsolycka, ett
lustmord, en likplundring, en idiot som plockar i
sig köttslamsor ur gatsoporna, förbrända
kroppar vid en eldsvåda. Men däremellan
drömmer han sig bort från jorden till de
vita torgen i himmelska städer och ber Gud
skydda hans späda lemmar ifrån allt ont:
Jag är ett litet barn. Mina armar äro
spensliga, och över bröstet är jag smal såsom de
unga enarna i skogen.
I Ångest bli blodet och jorden till ett:
Jag är mull, jag är jord, jag är tung av mitt
kött,
av mitt blod, av min längtan hem.
Människans kropp är full av mull. Och där
ligger också djuren inneslutna.
»Jag känner deras sträva hår och hör deras
glävsande, deras halvkvävda tjut — Men det
ohyggligaste är att också djurens själar äro
mina, all deras ångest och skygga längtan, allt, allt
det sökande, famlande i dessa arma själar. Det
fyller mig som med ett hav av mörka,
vältrande krafter, vilka jag inte kan betvinga men
inte heller bryta en väg till frihet. Jag våndas,
våndas.
Här ligger den djupaste källan till
diktarens livsångest, det är en ångest för
döden, för döden som lurar i människans
kropp, likt ett fängslat vilddjur, själva den
blinda dödsdriften, som hotar livet med
förödelse.
Världskriget har inte skapat denna ångest
(de första böckerna daterades ju före 1914),
endast skärpt och fördjupat den. Problemet
var ju inte bara författarens, det är
människans. Lagerkvist har troligen, som Erik
Hedén påpekat, tagit intryck av
utvecklingsläran, men i rent pessimistisk riktning. När
kulturen kulminerat, börjar nedgången.
Människorna bli åter till djur. Slutperspektivet
är givet i Sista mänskan, där man tycker sig
höra en flock av hungriga vargar i de ylande
replikerna. Kanske uppfattades kriget som ett
varsel om den fullständiga förintelsen. »Det
finns inga hela människor mer.» I sin blinda
förstörelsedrift ha de stympat både sig själva
och varandra.
Är det inte just därför Pär Lagerkvists
figurer bli så trasiga, deformerade? De ha
förresten aldrig hunnit bli riktigt hela och
färdiga. Djurhamnen fjättrar dem alltjämt.
Förödaren är inte bara döden — bödeln
som sitter och knipsar huvuden (i Himlens
hemlighet) utan också den ludna vrålapan som
slukar den lille gossens ljus (i Den svåra
stunden).
Verklig diktare är den som känt de djupa
mänskliga motsatserna i sitt eget inre och
förmår gestalta dem i sin konst. Mot den
blinda naturdriften, mot livets våld och
förvirring står barnet, det oskyldigt veka i
människans sinne, hjälplöst undrande, spörjande.
Men barndomens och ungdomens dödsfruktan
är väl på samma gång en ångest för det egna
blodet och en kärlekslängtan utan gräns.
Symbolen är sann, just genom sin
mångtydighet. Lagerkvist har använt den i bok
efter bok. Verklighetsupplevelsen som ligger
bakom har han själv skildrat i sin biografiska
roman Gäst hos verkligheten. Det kan
därför knappast finnas något tvivel om att
tydningen är riktig.
Säreget för den dödsångest, som där
skildras, är just att den alldeles förlamar och
isolerar gossen som plågas av den. Så kan han t.
ex. inte känna något mer för den gamla
kvinnan som håller på att dö, hans mormor.
I hans skräck för döden var något
omänskligt. Han hade liksom inget medlidande
egentligen. Allt uppslukades av skräcken för detta som
försigick med henne. — — — Det var något
omänskligt i detta vanvettiga fastklamrande vid
livet — något livsfientligt.
Det är samma vånda som driver alla
Lagerkvists gossgestalter att så lidelsefullt söka
ett fäste i kaos, att rycka till sig himlens
hemlighet mitt i den jordiska mardrömmen,
att frälsa sin egen själ. Allt annat blir
likgiltigt. »Den fordringsfulle gästen» vill bara
veta en enda sak: varför han levat, just han
personligen, de övriga bryr han sig inte om.
Det är författarens egen känsla:
Mänskor ropa runtomkring mig i den djupaste
nöd, mänskor skrika i förtvivlan och ångest,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
