Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Det besegrade livet. En studie i Pär Lagerkvists författarskap. Av Erik Blomberg. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Blomberg
endet» som verka försvagande på
helhetsintrycket och splittra kompositionen. Den består
nämligen till största delen av en samling
monologer, ett slags hågkomster eller
livsintryck, berättade av några döda, som sitta i
den svarta rymden och prata »för att få
evigheten till att gå». Flera av dessa »sanna
berättelser ur livet» ha fått sagans och
symbolens naiva och gripande enkelhet, andra
fängsla genom sin starka jorddoft, sin
fascinerande realism, ett dagsljus på samma gång
strålande och overkligt, som i en dröm. En
tredje grupp är abstraktare och konturlösare,
ansluter sig osjälvständigare till de litterära
förebilderna, den österländska sagopoesin och
de primitiva religionernas myter.
Men gemensam för de flesta är den
språkliga skönheten och upplevelsen av en jordisk
skönhet som språket vill tolka. Upplevelsen är
diktarens egen. Från ett kargt och fattigt
nordiskt landskap har han för första gången
kommit till den klassiska Södern och sett en
rad av stora, klara syner dra förbi. En
åter-glans faller över hans egen barndomsvärld,
över hembygden. Klassiskt och nordiskt
sammansmälta i ett par av dessa härliga
landskapsbilder, som ha färgens och ljusets
intensiva åskådlighet. Den likhet, som jag ofta
framhållit med några av naivisternas, t. ex.
Linnquists och Börjes medelhavslandskap,
har alltså sin djupaste förklaringsgrund i
genombrottet av en och samma förträngda
skönhetslängtan. Den spränger isolering och köld,
breder ut sig i solen, men bevarar ändå mitt
i överflödet sin nordiska innerlighet och sin
ömhet för tingen.
En känsla av livets väldiga fullhet och
rikedom genomströmmar alla dessa bilder och
berättelser ur livet. De bada i sol, i
outtömlig fruktbarhet. Och det är människorna
som bli små och otillräckliga inför detta
förvirrande överflöd. Men vare sig de klaga över
sin ensamhet och vanmakt eller stolta prisa
sina egna gärningar, nästan alla ha de fått
erfara livets storhet, dess ljuvhet och kraft.
Hos några av dem stegras denna livskänsla
till hänförelse, extas. Sannerligen om något
verk av Lagerkvist kunde betecknas som
»livstroende» så vore det väl detta.
Men det är en sak som man inte alls tycks
ha lagt märke till. Livsberusningen är av ett
egendomligt slag. Den utmynnar i dödsextas.
De döda berättarne ha i allmänhet valt ut
någon händelse av särskild vikt och helst det
ögonblick som varit det intensivaste i deras
liv, liksom en sammanfattning av hela livet.
Det visar sig för de flesta på samma gång
ha varit en upplevelse av döden. Lyckoj ägaren
och hjälten mötas i denna livsbejakelse på
dödens tröskel. Den förre minnes alltjämt
regnlukten i den skog där han stupade för ett
vådaskott under höstjakten. Den andre,
krigaren, kan inte glömma den sista ljuvliga
timmen i sitt liv, då han med blödande bröst
red bort över marken för att dö och allt
var honom nära som aldrig förr.
Ännu starkare tolkas samma känsla i de
båda berättelser, där Lagerkvists
skildringskonst kulminerar: kvarnhistorien och sagan
om Giuditta. Den förra är ett mästerverk
av realism och romantik, en fantastisk
ödestragedi med inslag av frän komik, den
påminner om Almquists folklivsberättelser, men
också om Hoffmann och Fouqué. En ryttare
har tagit in i den hemtrevliga mjölnargården
mitt i djupa skogen, ätit sig stoppmätt och
slutligen funnit livets mening i en ändlöst
dåsande kärleksnatt hos den feta mjölnarhustrun,
medan mjölnaren själv smörjer hjulet i
kvarnrännan nedanför sovkammaren. Nu vaknar
han äntligen efter en hel evighet vid ett
mäktigt svindlande dån, som han inte kan
uthärda :
Jag störtar upp. Jag rusar till fönstret. Jag
sliter upp det. Dånet slår väldigt, vanvettigt
emot mig, det griper mig i bröstet, jag störtar
mig ner. — Vattnet griper mig, det är iskallt.
Det vältrar mig med sig. Det dånar, dånar. Det
vältrar mig mot kvarnhjulet, mot de stora
järn-skodda skovlarna. Jag sargas sönder, blodet
skummar, fradgas.
Men i mörkret ser jag mjölnarn, belyst av
stjärnorna, fäkta med armarna i luften och
skrika vanvettig av jubel och lust med vidöppen
mun. Det är väldigt, utan gräns, jag ger upp
andan i extas. Så blir jag till intet.
Den andra berättelsen handlar om en ung
kvinna i en sydländsk bv, som dör när hon
föder sitt barn.
När hon hade fött var hon död. Hennes blod
var för rikt och häftigt, det villie hon skulle dö.
Mannen, som älskat henne står kvar, det är
i skördetiden, med det nyfödda barnet i sin
famn och ser ut över dalen, där ett festtåg
drar sjungande fram under fruktbarhetens
symbol.
Jag såg och såg på de stora skarorna. Jag
såg min fader, jag såg min moder, jag såg alla
mänskor. Och jag såg alla träden, och alla de
vilande husen i byarna, hela livet. — Då tyckte
jag, jag förstod alltings mening. Då förstod jag
2 lO
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
