Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Det besegrade livet. En studie i Pär Lagerkvists författarskap. Av Erik Blomberg. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det besegrade livet
att livet vill bara sig själv. Det vill träden, det
vill mänskorna, det vill blommorna, där de
doftar på marken: men inte en av dem. — Livet
har ingen kärlek till dig träd, livet har ingen
kärlek till dig mänska, till dig blomma, till dig
vaggande gräs, utom då det menar just dig. När
det inte längre menar dig, älskar det dig inte
mer men plånar dig ut.
Medan han står och lyssnar bedövad av
solen, börjar marken att skälva, himlen skakar
av dån.
Skräckslagen pressade jag barnet till mitt
bröst. Men jag stod orörlig, bara väntade. Och
när jag såg mig kring, såg jag att alla mänskor
stod orörliga. De bara väntade. Det var som de
förstått de måste dö. Men de sjöng sin lyckliga
entoniga sång, som det enda de ägde. Vi
förtärdes av den brinnande jorden.
Vad är innebörden av detta, är det livstro,
livsbejakelse? Nej, det är snarare motsatsen.
Det är en vaknande visshet om att i själva
livet ligger döden innesluten, lurande på oss
mitt i solljuset, i fullhetens ögonblick, beredd
att stöta till. Det innebär också något annat,
— att livsbegäret i sitt övermått för till död,
att den starkaste livslusten, den våldsammaste
självhävdelsen slår över i sin motsats — i
förintelse och förödelse. Livet vill bara sig själv
— de levande plånar det ut.
Hur pass medvetna dessa tankegångar varit
hos Det eviga leendets författare, kan man
ju inte säkert döma om. Starkast verka de i
varje fall i den konstnärliga symbolens form.
Lagerkvist tänker i bilder, och när han i
bokens senare del övergår till mera abstrakta
resonemang blir resultatet svagare,
helhetsintrycket oklart. Kanske man ändå kan spåra
hans egen ståndpunkt.
Slutpartiet formar sig till ett slags teodicé.
De döda bryta upp i mörkret för att ställa
Gud till ansvar för livets fruktansvärda
mångfald och förvirring, för människans ensamhet
i hennes gränslösa rum. Men när de väldiga
skarorna samlat sig, klarnar allt, blir enkelt
och enhetligt. De höra alla tillsammans,
någon ensamhet finns inte, »ingen var så konstig
att där inte var några millioner likadana som
han». Det finns heller ingen förvirring,
ingenting att begripa. »Det var bara så som
det var.»
Då fyllas människorna av en ny förtvivlan
— över att deras kamp varit meningslös,
deras längtan tomhet. Plundrade på allt, t. o.
m. sin ensamhet och ångest, sätta de sig åter
i rörelse för att söka gud, för att fordra rä-
kenskap för livets fattigdom, för att kräva
tillbaka förvirringen och tvivlet.
Slutligen finna de honom: en liten gubbe
som står och sågar ved. På deras anklagelser
och häftiga frågor har han bara enkla,
ödmjuka svar : »Jag har inte menat livet som
någonting märkvärdigt. — Jag har bara menat
att ni aldrig skulle behöva nöja er med intet.»
Svaret avväpnar dem, och när slutligen de
små barnen klättra upp i den gamles knä och
han valhänt stryker deras huvud med orden:
»Med dem har jag ingenting menat. — Då
var jag bara lycklig» — fyllas människornas
ögon med tårar, de känna innerligt sin
gemenskap med gud, nu förstå de att han är
som de, bara något djupare och mer. Äntligen
ha de fått ro, och med det eviga leendet i
sina hjärtan vända de tillbaka till livet. —
Mannen som förmådde dem att börja sin
vandring, den förste som reste sig i evigheten,
anklagade livet för dess gränslösa
förvirrande rikedom:
Detta liv som vi lever, det är bara förvirring,
bara rikedom utan gräns.- Det är för mycket.
Det är för mycket, vi kan inte förstå det. Vi
kan bara se vårt eget lilla, det som är för smått.
Men allt det stora är för stort. Vi kämpar och
kämpar var och en hos sig, vi söker och söker,
men ingen finner någon annan än sig själv. Vi
sitter ensamma i ett rum utan slut, vår
ensamhet ropar i mörkret. Vi kan inte frälsas, vi är
för mycket. Vi finner ingen väg som vi alla kan
vandra.
Är då livet bara en av oss? Är det aldrig vi
alla, något så visst att vi alla kan luta våra
huvud till det och vara lyckliga? Är det aldrig
enkelt och ett och detsamma? Är det aldrig
enkelt som en gammal mor som var dag säger
samma ord till sina barn, bara känner sin
kärlek djupare och djupare i dem för varje gång?
Är det aldrig ett hem där vi alla kan mötas
till bara ett? Är det så stort att vi aldrig kan
fatta det ? Aldrig, aldrig i evighet! Bara
grubbla och grubbla var och en över sitt, och se allt
det andra uppslukas i ett mörker, där vi
ingenting anar.
Jag kan inte uthärda att livet är så stort! Jag
kan inte uthärda att det är utan gräns. Jag kan
inte uthärda min ensamhet i ett rum som inte
har något slut.
Jag vill söka gud, det alltid sanna.
Kan man ta miste på den lidelsefullt
personliga klangen i denna vädjan? Den innebär en
bikt om individens förbannelse, trots mot
mångfaldens tyranni och en bön om frälsning
från livets myllrande gränslöshet. Lagerkvists
211
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
