Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Det besegrade livet. En studie i Pär Lagerkvists författarskap. Av Erik Blomberg. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Blomberg
»livstro» är egendomlig. Den formar sig gång
efter annan till den renaste livsförnekelse.
Då sedan människoskarorna samlats och
funnit varandra i besvikelse över allas likhet,
alltings futtiga självklarhet, få de en annan
talesman, som reser sig upp och som tolkar
deras nöd:
Detta liv som vi kämpar och lider, som
tynger oss som ett mörker där vi inte kan hitta,
som vi letar oss fram igenom med vår ängsliga
tanke, där vi trevar och trevar oss fram för att
äntligen finna det för var och en sanna, det är
då bara en enahanda upprepning genom tiderna.
Det är då bara detsamma och detsamma om och om
igen, ständigt bara ett och detsamma, samma
enkla fattiga mening, samma visshet, samma
ingenting. Vi kämpar och kämpar; och så är det
intet. Vi river upp vårt bröst, och så är där bara
ett hjärta som skall leva och dö, som tusen
andra före det, efter det. Vi känner en helig eld
brinna inom oss mäktig och stor, och så är det
bara den eld som behövs för att det skall kunna
gå, vår sängvärme att vi inte skall frysa,
stackare, och ta slut.
Så är det alltihop bara för att vi inte skall
ta slut. Att vi aldrig skall ta slut, aldrig ta
slut.
Nyss var livet för rikt, nu är det för fattigt.
Det är för rikt för att ge vår tanke ro, för
fattigt för att mätta vår längtan.
Mänsklighetens representanter mötas i detta: att
fördöma livet.
Och ändå tycks »Det eviga leendet»
utmynna i en försoningskänsla. Sedan människorna
funnit sin gud, gå de ju hein med frid i sina
hjärtan, vittnande om sin nya tro: »Jag
erkänner dig, kära liv, som det enda tänkbara bland
allt som inte kan tänkas.»
Som domslut i den stora livsprocessen gör
satsen ett svagt och dunkelt intryck, mycket
svagare än den gamle vedsågarens
stammande förklaring. Men det vore väl också för
mycket begärt, att människorna, sedan gud har
talat, skulle kunna säga någonting bättre.
Det egentliga svaret på frågorna är gud
själv. Hans gestalt är här som alltid
teodicé-ens brännpunkt. De gamla metafysikerna
skulle troligen skämmas för honom. Han bär ju
inte som deras gudar en klädnad av niakt
och härlighet. Ändå är han en av dem.
I dramat Himlens hemlighet förekom det
också en vedsågare, som bara stod stilla och
skötte sitt. Hans tysta pliktuppfyllelse
verkade irriterande, särskilt på gubben i kalott,
som trodde sig ha kommit underfund med allt,
utom just den beskedlige vedsågaren. Gud
spelade här ännu statistens blygsamma roll,
men när han i »Det eviga leendet» föres in
på scenen står han alltjämt tyst och försagd.
Gång på gång upprepar han sitt ödmjuka svar.
De enkla människorna, hjärtemänniskorna,
som »inte ha råd att vara ädla», de förstå
honom först, när han får tårar i ögonen och ett
leende på läpparna, när han lyfter barnen i
sin famn och smeker deras huvud.
Vedsågaren är symbolen för det enkla
livet, som alltid är ett och detsamma. Han är
enkel »som en gammal mor, som var dag
säger samma ord till sina barn». Liksom modern
i »Den lyckliges väg» plånades ut av
skymningen och Gud allsmäktig intog hennes plats,
så också här. Hos modern var trygghet och
frid. I hennes värld var allting enkelt och visst,
på en gång genomstrålat av ett högre ljus. Så
kom livet: rått, gränslöst, förvirrande. Det
måste finnas en frälsning, ett hem, där vi
alla kan luta vårt huvud och vara lyckliga.
Gud ger svaret. I sin ödmjuka gärning
skänker han frid, drar upp en gräns mot livets
överflöd. Med sin trägna möda sörjer han för
släktets fortbestånd, han håller människan vid
liv — i evighet. Det är därför han är gud.
Tidigare hade Lagerkvist hånat
människorna för deras löjliga litenhet, liknat dem vid
löss i jordens hår eller ilskna piggar, som stå
ut från klotet som taggarna på en igelkott.
Nu söker han i stället se det stora i de
tarvligaste existenser. En man, som lämnar ut
papper i ett underjordiskt w. c. låter han föra
den mänskliga värdighetens talan.
Den försoning Lagerkvist har vunnit är
inte — som han här själv tycks tro — en
försoning med livet, utan med människan.
Han har lyckats övertyga sig om, att hon
är gudomlig, odödlig. Och därmed är hans
ställning given. Vad han inte kunde
fördraga hos livet var dess gränslösa likgiltighet
för hans eget öde:
Livet har ingen kärlek till dig träd, livet har
ingen kärlek till dig mänska, till dig blomma,
till dig vajande gräs, utom då det menar just
dig. När det inte längre menar dig, älskar det
dig inte mer, men plånar dig ut.
Denna tanke på individens förintelse,
på sitt eget utplånande, var för
Lagerkvist omöjlig att uthärda. Hans uppror mot
livet är ett uppror mot döden. Intet
fast-klamrande vid det jordiska kan frälsa honom
från döden och skänka honom det enda liv
som han begär, ett evigt liv. Därför vänder han
sig bort från livet, som i sin meningslösa
212
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
