Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska romaner och noveller
Av den romancykel varmed Ragnar
Holmström, en av våra flitigaste berättare, f. n.
är sysselsatt, ha hittills utkommit två
delar. Begynnelseboken Flyktingarna (1931) är
ett prov på den tidstypiska svenska
vardagsrealismen, när den når som högst. Romanen
börjar med en episod av ganska
avskräckande natur: hur Aron på Svartåtorpet,
gripen av vanvett och för att undgå
upptäckten av tidigare begångna missgärningar,
på juldagens morgon anställer ett blodbad på
hela sin familj och på gårdens husdjur,
varefter han tar sitt eget liv. Det är en av dessa
ödemarkstragedier som ibland flyktigt fånga
vår uppmärksamhet på tidningarnas
löpsedlar, men så som Ragnar Holmström
förtäljer historien, sakligt och utan ett ord för
mycket men ändå ohyggligt levande, släpper
den icke så snart greppet om läsarens fantasi.
Hos mångmördaren Aron tycker man sig
möta en glimt av själva den irrationella
de-struktionsdrift som göms på djupet av det
mänskliga och som knappt nog kan
benämnas ondska, därför att den är alltigenom
känslolös och blind, kall som vinternatten
kring den fattiga stugan där ogärningen
begås.
I det följande är det Arons bror Erik och
dennes familj som bli romanens
huvudpersoner. Erik har, ehuru äldst, avstått sin rätt
till släktgården åt Aron, och hela hans
väsen har fått sin prägel av att han från
barndomen låtit sig kuvas av broderns starkare
vilja. Han blir aldrig annat än en beskedlig
fattiglapp, som folk ser över axeln och som
resignerad och håglös släpar sig fram genom
livet. Han har aldrig velat ha något
gemensamt med Aron, men efter dennes blodsdåd
är det ändå som om Erik och hans familj
fått en skamfläck på sig, och han beslutar
efter någon tid att lämna orten och flytta
in till staden. Med sin ringa
anpassningsförmåga lyckas han dock ej slå rot i den nya
miljön, börjar dricka, drar på sig lungsot och
lämnar hustru och barn på bar backe. En
figur och ett öde som verka alltigenom
psykologiskt trovärdiga.
Hos hustrun Manda leva emellertid livets
goda och återuppbyggande krafter. Ända från
barndomen van vid det sega slitet, låter hon
sig ej lamslås av de olyckor som övergått
henne, utan kämpar sig ensam igenom med
sina händers arbete, tills barnen växt upp.
Med sin tappra uthållighet, sin enfaldiga
förtröstan och sin blida, värmande godhet blir
denna moder till bokens heroiska gestalt. Som
kontrast till den hemska prologen står den
seen, där hon i tvättstugan, överraskad mitt
under det hårda arbetet, föder sitt sista,
faderlösa barn till världen ensam och utan
bistånd.
Det är kanske en smula av Sigrid Undsets
karlatag man känner igen i denna kärva och
kraftfulla skildring. Men dess sunda och trots
allt optimistiska livssyn verkar fullt
ursprunglig. Romanen är fast och klart uppbyggd med
en realism som icke väjer för naturalia,
men icke heller söker det sensationella för
dess egen skull.
Fortsättningsromanen Benjamin handlar
om Eriks och Mandas son, som vid femton
års ålder finner stugan för trång och går till
sjöss, till att börja med som kajutpojke, men
med tiden avancerande ända till kapten på en
tretusentonnare. Han har ärvt sin mors goda
gry, och även hans hela liv är ägnat att
utplåna den mörka skugga som mordet i
Svartåtorpet kastat över hans och hans syskons
barndom. Emellertid har den episka tråden här
blivit ytterst tunn, då författaren i stället
mest lagt an på att ge en allsidig teckning av
sjömannens liv, som skulle kommit bättre
till sin rätt om den varit fristående. Den nya
romanen är också betydligt ojämnare än
föregångaren, och dess sluteffekt, episoden
om kapten Benjamins skeppsbrott i den
äktenskapliga hamnen, gör rent ut sagt intryck
av hastverk.
Vad som av denna bok stannar i minnet,
är en rad fristående scener: femtonåringens
första överväldigande konfrontation med livet
ombord, ett haveri utanför Bermudas, en
konvoj under krigstiden. Författaren vill tydligen
ej blott ge en instruktiv skildring utan även
något av en sjömannens äreräddning. Han
pekar framför allt på det trofasta och
renhåriga kamratskapet och pliktuppfyllelsen
ombord. Tar man hans roman som en motvikt
mot alla de sjömansromaner som
företrädesvis handla om orgierna i hamn, kan nian
överse med ett eller annat idealiserande eller
t. o. m. sentimentalt inslag. I det långa brev
som kapten Benjamin skriver till hemmet
förefaller han dock att i någon mån vara
bekajad även med sjömannens hybris: det
stockkonservativa föraktet för landkrabborna.
Med bedömandet av själva romancykeln som
sådan bör ju lämpligen få anstå tills den nått
sin fullbordan. Romanen Benjamin har i
varje fall mest karaktären av ett intermezzo.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
