Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten Linder
Med skånskan Anna Björkmans roman
Den ojämna striden äro vi ute i den rent
provinsiella, dialektfärgade folklivsskildringen.
Det är något av samma svenska kärnvirke i
hennes hjältinna, den unga bonddottern och
fiskarhustrun Nora, som i Ragnar
Holmströms mor Manda, samma naturliga sundhet,
arbetsglädje och renlighetsbehov. Men denna
kvinna dukar ändå under i striden mot ett
övermäktigt öde. Strax efter sitt giftermål
blir hon lämnad ensam av mannen, som tar
hyra på en båt för att skaffa pengar till
avbetalning på gård och grund. Hon skall ha
hans halvfjollige bror inneboende, och en natt
blir hon överrumplad och våldtagen av
denne. Hon lagar att han kommer bort ur huset,
men upptäcker sedan att händelsen kommer
att få följder. Med sin inrotade bondska
skamkänsla kan hon icke tänka sig att låta saken
bli uppenbar för sin man och för
omgivningen, ehuru hon själv är alldeles utan skuld.
Dagen innan mannen väntas hem går hon i
sjön.
Det är en tragisk utgång som verkar icke
så litet paradoxal, och som bl. a. skulle
kunna ge anledning till reflexioner över
bondfolks och stadsfolks olika uppfattning av
driftlivet. Så som Anna Björkman skildrar
fallet tvivlar man dock ej på dess möjlighet.
Hon gör intryck av att i grund känna inte
bara sina skånska ålafiskares yttre vanor och
villkor utan även deras psyke. Ernst Ahlgren,
till vars litterära arvtagare Anna Björkman
närmast hör, berättar någonstans om en
skånsk ryktare som dränkte sig för att ett
par kor dött och betecknar på tal härom de
starka krafternas och sinnesrörelsernas spel
under en skenbart slö och likgiltig yta som
den genuine skåningens särmärke. Det
passar in på Nora, som för de utomstående ända
till slutet bevarar sitt flegmatiska,’
blomstrande och tryggt jordbundna utseende. Man har
känslan av att här stå inför ett verkligt
konstitutivt drag, så mycket mer som miljön i
Anna Björkmans folklivsskildring är fullt
modern med fordar, högtalare och
pingstvänner.
Emellertid är det icke egentligen det
provinsiella eller folkpsykologiska som gör att
man fäster sig vid denna lilla bok, utan dess
naket mänskliga tragedi, en ensam människas
stumma livsuppgörelse och gång mot döden:
hur Nora först söker döva sin oro på det för
henne naturligaste sättet, i hårt arbete, hur
hon förgäves söker komma i kontakt med de
andra, hur hennes enkla livssyn förändras och
djupnar inför det oundvikliga, hur hennes
beslut till sist mognar och hon långsamt vadar
ut och låter vågorna ta sig, sedan hon först
lugnt och sansat beställt om sitt hus till
mannens hemkomst, så att ingen skall kunna
misstänka annat än en olyckshändelse. Anna
Björkman berättar alldeles utan
kommentarer, på ett osmyckat och lite torrt sätt, under
vilket man dock märker att det finns både
klokhet och på sina ställen humor.
Om en människa och döden handlar även
Olle Hedbergs roman Får jag be om
räkningen. På bokens första blad mottar herr
Erik Nordin sin dödsdom av läkaren, på det
sista fäller han såsskeden ur handen vid
middagsbordet och dör. Under de veckor som
ligga mellan dessa tilldragelser få vi följa hans
liv i romanen. Ämnet är alldagligare än i
Anna Björkmans bok såtillvida som den
naturliga döden är alldagligare än den frivilliga.
Socialt står Erik Nordin ett trappsteg högre
än den skånska fiskarhustrun — han är
nämligen handelsresande — men för övrigt är
även han en ytterst vanlig enkel människa.
Inte heller bjuder boken på några som helst
dramatiska eller patetiska scener. Det är
tanken på hur han skall kunna sörja för sin
familj, hustru och två minderåriga barn, som
hela tiden sysselsätter Erik Nordin. Han
känner sig för hos sin smarte och elegante
chef angående eventuell pension utan att få
mer än ett mångtydigt löfte om hjälp »i en
eller annan form». Därefter få vi följa
honom på några av hans affärsbesök, dråpligt
givna scener som ge en mycket hög
föreställning om den psykologiska takt och ackuratess
som handelsresandens yrke kräver.
Söndagsuppehållet i en landsortsstad påtvingar honom
sällskapet av en medelsvensonsk affärsvän,
som bjuder på bilfärd, middag och
teaterbesök för att få sola sig i sin egen generositet.
Därpå söker Erik Nordin upp sin bror
Konrad, som han icke sett på tjuguåtta år på
grund av en schism i deras ungdom —
brodern kapade åt sig större delen av ett icke
föraktligt fädernearv. Konrad har sedan själv
ansenligt förkovrat denna rikedom, men nu
ligger även han på sitt yttersta, förgrämd och
förtorkad, medan hans familj otåligt väntar
på att få ta hand om kassaskåpsnyckeln. Erik
Nordin har kommit dit med en halv tanke
på att be brodern sörja även för hans barn,
men efter att ha kastat en blick på ställnin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
