Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska romaner och noveller
gen nöjer han sig med att stillatigande ta
emot den check på sexhundra kronor som den
döende självmant skriver ut åt dem. När
Erik Nordin därefter reser hem för att få
en dags vila hos de sina, drabbas han av
hjärtslaget.
Det är alltsammans. I stället för att fylla
sidorna med händelser registrerar denne
författare samtal, tankar och intryck ungefär
med tempot och precisionen hos en
ultrarapidfilm. Att han trots detta kan få oss att sitta
oavbrutet fängslade är hans konstnärliga
triumf. Med all sin vardagsrealism är Olle
Hedbergs roman en ytterst aristokratisk bok.
Hans stil har en nästan Hjalmar Söderbergsk
kristallslipning, men dess ironi är mera
stillsamt genomträngande. Såtillvida som
författaren utrustat handelsresanden Erik Nordin
med sin egen skarpa iakttagelse och sin egen
desillusionerade livsbetraktelse, är denne nog
en mindre vanlig människa. Med en
obeveklig klarsyn, som dpck kan förklaras både ur
hans yrkesträning och av att ban befinner sig
i dödens omedelbara närhet, genomskådar han
överallt människornas futtiga inbilskhet,
löjlighet och girighet. Ännu ovanligare är dock
att denna klarsyn på samma gång är förenad
med självironi och resignerad mildhet.
Vad som verkar i någon mån oroande,
isynnerhet hos en ung författare, är att den
stillsamma pessimism som präglar boken
och dess hjälte verkar alltför färdig och
slutgiltig. Man sitter till slut och längtar efter
ett enda mindre behärskat och mera
öppenhjärtigt tonfall. Man tror att författaren
ändå skulle vinna på om han kunde lösa en
smula av den bundna värme, som han
uppenbarligen äger.
Gertrud Lilja är ett huvud för sig bland
våra prosatörer. Den deskriptiva realismen
intresserar henne knappast alls. Bättre än i
romanen trivs hon därför i den form, till
vilken hon återvänt i sin senaste bok Karl-Uno
och sångerskan, den diminutiva novellen, som
i grund och botten endast bildar skalet kring
en psykologisk eller moralisk tankekärna.
Gertrud Liljas noveller äro egentligen ett
slags »aforismer om levnadsvishet», för att
låna en titel från en pessimistisk filosof, som
hon förefaller att icke vara alldeles
främmande för. Någon gång kan hon
gottköpsmorali-sera; ett par av de nya skisserna kunde nog
ha fått stanna i söndagsbilagorna. Men i
regel gör hennes levnadsvishet skäl för
namnet. Man märker att den inte är av det slag
som man läser sig till, utan av det som man
lever sig till, och som inte vem som helst
lever sig till. Och oftast äro hennes små
fabler om homo sapiens formade med
konstnärlig sinnrikhet, ibland med en halvt
epigrammatisk tillspetsning.
Bäst lyckas Gertrud Lilja i regel med att
skildra barn och annat småfolk. Man
konstaterar med tillfredsställelse att de folkliga
motiven från Småland fått ett ökat utrymme i
den senaste boken. Även när hon analyserar
en enkel förrymd långholmares yrvakna
sam-vetsliv i novellen O Libertas! är hon som
bäst; där spelar hennes humor kostlig och
otvungen.
Den fina humorn hör överhuvudtaget till
denna författarinnas företräden. Den är
knappast ren naturgåva; den paras med rätt
mycken kärvhet — undantagsmänniskans
bitterhet mot »de vackra djuren», de ytliga, de
sorglösa, de konventionella. Om man skall
tala om någon utveckling i den nya boken blir
det emellertid snarast att den är friare i
stämningen, att den rymmer mera av »den milda,
försonande humor, som skänker människan
ett övertag över livet».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
