Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Comédie-Française. Av Kjell Strömberg. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kjell Strömberg
i mångt och mycket för fransk teater över
huvud taget intill våra dagar.
Namnet Comédie-Française, som ju kan
förefalla litet oegentligt, har också sin
historia. Alldeles utan konkurrens var inte
den nya teatern. Ända sedan slutet av
1500-talet hade italienska trupper gasterat
i Paris, och en av dessa trupper hade så
småningom blivit bofast. Den hade länge
— under sin framstående ledare,
Scara-mouche, som Moliére kallade sin lärare —
fått spela alternerande med Moliéres trupp
både i Petit Bourbon och i Palais-Royal.
När nu Hotel de Bourgogne blev ledigt,
skyndade italienarna att hyra in sig där,
och de stannade nära ett sekel för att
sedan ge upphov till den nuvarande
Opéra-Comique. Comédie-Italienne var redan en
kurant och adekvat benämning på deras
teater, då i analogi härmed
Comédie-Française upptogs som namn på den
privilegierade franska ensemblen.
Comédie-Italienne hävdade emellertid sin
popularitet, och som naturligt var gick
utvecklingen därhän, att den fick både
fransk-språkig repertoar — låt vara i
italianise-rande stil eller nödtorftigt camouflerad
med stående typer och namn ur commedia
dell’arte — och eti övervägande fransk
ensemble. Det kan räcka med att påminna
om att den hade pjäsleverantörer som
Regnard, Moliéres mest begåvade lärjunge,
och sedermera Marivaux, för att icke tala
om en dekorationsmålare som Watteau.
Dekorationsmåleri är kanske inte rätta
ordet för arten av den store färgpoetens
verksamhet, men Watteau bodde praktiskt
taget i teaterns kulisser, och hälften av
hans æuvre är en konstnärlig reklam för
denna teater, vartill ingen teater i världen
varken förr eller senare kunnat uppvisa
ett motstycke.
Konkurrensen visade sig lyckligtvis
mindre svår än man befarat. De populära
komediförfattarna delade sina gracer
mellan bägge scenerna. Comédie-Française
förblev ensam herre över den klassiska
repertoaren, medan Comédie-Italienne mer
och mer slog sig på de lätta sånglustspel,
som paret Favart — sin tids Sacha Guitry
och Yvonne Printemps — bragt till heders
och som i händerna på Collé, Sedaine,
Saint-Foix och andra rent folkliga
våde-villister icke heller ratades av
nationalscenen, helst som man gärna valde ämnen ur
fransk historia, ägnade att värma de
patriotiska känslorna. Det var samma genre
som Gustaf III med förkärlek odlade och
gjorde hemtam på vår egen nationalscen,
med hjälp av Monvel och hans ryktbaraste
svenske lärjunge, Lars Hjortsberg.
Sin egentliga styrka hade
Comédie-Française — sitt namn och sitt ursprung
till trots — under hela 1700-talet
otvivelaktigt i tragedien, som dyrkades med
passion både av författare och skådespelare,
ja egendomligt nog även av publiken. Att
kunna skriva eller åtminstone bedöma
värdet av en regelrätt tragedi hörde nästan
till allmänbildningen — om man får lov
att använda en djärv anakronism. Crébillon
— den äldre, även kallad le terrible —
och Voltaire kämpade om kritikens lager
och publikens gunst som en gång Corneille
och Racine. Kritikens lager var då som
nu rätt lättvunnen, om man stod väl till
boks hos några tongivande kotterier, men
det var ofta en mycket bångstyrig publik
man hade att göra med och som det gällde
att preparera på lämpligt sätt i ömmande
fall. Unga ädlingar bedrevo gärna sitt
spel bland det enkla folket på parterr, efter
att ha hållit krigsråd och värvat
anhängare för sina kabaler genom fri förtäring
på Café Procope mitt emot teatern.
Särskilt fruktad var en markis de la Roquette,
som kommenderade en klack på över
hundra personer. Honom höll sig själve
Voltaire icke för god att smörja vid
tillfälle. Markisen använde inte visselpipa;
han kunde avgöra en pjäs’ öde med en av
sina ljudliga gäspningar, vilka stundom
230
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
