Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Johannes Brahms. Av Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Johannes Brahms
ögonblicket in i striden; ofta förbereder
och samlar den sig långsamt till sitt
kraftutbrott. Det ligger icke sällan något naket
och kärvt, något sökande och trevande, ja
något bundet och eftertänksamt över
inledningar, ansatser och utvikningar i
Brahms’ instrumentala verk. Envist
hänger mästaren stundom fast vid ters- och
sextparalleller samt vid oktavföljder, som
kunna verka abstrakta tills de avslöjas som
moment i ett storslaget och innehållsrikt
drama. De energiska accenterna mejsla ut
ett motiv, som fortbildas i ett fast tecknat
linjespel, breder sig i växlande
förgreningar och förtätas åter i sin kärna. Brahms
visar, som man kan förstå, en suverän
förmåga i den tematiska kontrasteringens
konst, vilken efter Beethoven blivit av
central betydelse för sonat- och
symfonisatsen. Den är av särskilt eftertrycklig
verkan, när den gör sig gällande med den
epigrammatiska och aforistiska styrka,
varmed Brahms ofta tillspetsar sitt
uttrycksspråk. Betydelsefulla äro de stora
stämningsbrytningarna, som äga rum mellan
verkens olika avdelningar (men också ibland
inom den enskilda satsen). I ett
hänförande växelspel får man sålunda uppleva den
sjudande lidelsen och den dröm fyllda ron,
den vilda kampen och den soliga glädjen,
den tumlande yran och det lekande
behaget. Till alla dessa stämningar kommer i
Brahms’ musik ett särskilt förnämt, för
alla icke så tillgängligt uttrycksvärde,
nämligen kontemplationen, varmed mästaren
från gudarnas berg tyckes blicka ut över
världen.
Utmärkande för hans pianosats är bl. a.
den vittfamnande bredd varmed den
böljar ut över hela klaviaturen. Särskilt
karakteristiska för de snabba satserna äro de
stormande anloppen och de mäktiga, icke
minst i basen fulltoniga och kraftladdade
ackordiska greppen. Är det Odins vilda
jakt eller är det havets galopperande
härskaror som med dessa rapida passager ja-
ga förbi? Så romantiskt-visionär som
Brahms, utan att binda sin fantasi till
bestämda gestalter, är i sin första
skapar-periods pianoverk, t. ex. i den härliga
f-mollsonaten, framträder han knappast i
sina senare stora skapelser. Man ser på en
etsning av Max Klinger den unge
mästaren vid flygeln, gripen av inspirationens
glöd, medan hans genia mot honom
sträcker havets brusande strängaspel.
Bland hans violinsonater märkes
särskilt den i linjerna så rena, i hela sin form
så läckert genomskinliga, den så utsökt
melodisköna och graciösa A-dursonaten
(Thunersonaten), och som en kontrast till
denna den storvulna patetiska
d-mollsonaten (»dunkel wie dunkel»). Den med sin
djupa svärmiska ton betagande
violoncell-sonaten i e-moll hör också till det
sublimaste han skapat. Som några av de
ädlaste skatterna i hans kammarmusik
glänsa vidare pianotrion i H-dur och i C-dur,
horntrion, stråkkvartetten i a-moll,
klarinettkvintetten, de båda sextetterna, men
nämner man just dessa verk, är man sig
medveten om en viss godtycklighet i valet
av exempel på en kammarmusikalisk
alstring, vilken som helhet är något av det
äk-taste, stilstarkaste och mest personligt
besjälade i hela den nyare konsten. Det är
sant: dessa verk måste höras flera gånger
för att helt förstås, uppskattas och älskas,
men har man en gång genomträngt deras
skenbart otillgängliga yta, mötes man i dem
av en skönhet, som tyckes oavbrutet både
djupna och klarna.
Det återstår oss att kasta en blick på
Brahms’ symfonier, till vilka man nästan
äger rätt att räkna hans konserter, då det
konserterande instrumentet vare sig det är
pianot eller violinen, närmast är
behandlat som en huvudstämma i orkestern. Att
dessa konserter i början ej förstodos utan
utsattes för klander t. o. m. av
kompositörens vänner, visar, hur svårt det är för
snillets nyskapelser att genast vid sitt
251
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
