Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Ett porträtthistoriskt monumentalverk. Av Sixten Strömbom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sixten S t r ö m b om
M i k a e l Dahl: Ma r i a Gustava G y llenstier n a.
Tjusterbv.
nationellt relativa ägna stor uppmärksamhet
även åt rent provinsiella finländska
konstnärskrafter.
Framställningens stomme har därför blivit
en översikt av den svenska porträttkonstens
historia, tillämpad på finländska förhållanden.
I denna stomme av för forskningen kända
fakta har dr Meinander byggt in dels det i
Finland bevarade rikssvenska
porträttmaterialet, dels också de inhemska konterfejarnas
produktjon. De nya bidrag med vilka han
därvid riktat svensk konstforskning äro i flera
fall av betydande värde. Hans vidlyftigt
detaljerade översikter över finländska
lokalmästare och deras verk tynga
oproportionerligt i framställningen, men äga i stor
utsträckning förstahandsforskningens nyhetsvärde.
Äger denna historik sålunda åtskilligt av
direkt intresse för oss rikssvenskar, måste den,
efter vad jag förstår, i finländskt kulturarbete
innebära en obestridlig patriotisk insats.
Porträttet — framställningen av individen
för dess egen skull — framträder som
särskild konstart under våra breddgrader först
på Gustav Vasas tid. Den individuella
människoskildringens ödmjuka begynnelsestadium
— stiftarbilden och gravfiguren — kan den
grundlärde finske medeltidskännaren
exemplifiera i flera verk från 1400-talet. Av dessa
är det graverade porträttet av biskop Magnus
Tavast (d. 1450) på Henriksvården i Nuosis
utfört av en påfallande fin konstnärshand.
De äldre Vasakungarnas renässans har
trots Johan III :s hovhållning i Åbo ej
lämnat några mera betydande spår i det
finländska konstbeståndet. Vad som möjligen
funnits, torde ha gått förlorat i krig och
eldsvådor. Först under 1600-talet med adelns
ekonomiska uppsving och tätare
kulturförbindelser med Sverige dokumenterade sig
renässansens anda i bestående konstskapelser. De
porträtt, vilka då tillkommo som
minnesvårdar — på gravar och votivtavlor — fingo ett
bestämmande inflytande på den följande, pro-
262
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
