Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Gustav Adolfs-litteratur. Av Wilhelm Tham
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gustav A d o I f s - litteratur
Lützen ligger en enastående utveckling icke
blott för det svenska väldet utan ock för
konungen själv. Han växte med sina uppgifter,
och hans under vanskliga förhållanden vunna
sista, taktiska seger framstår nu som hans
kanske främsta verk på detta område. Att den
vanns med förlusten av hans eget, dyrbara liv
berodde på hans obestridliga fel att under
stridens hetta förblanda fältherrens roll med
karbinjärens. Det icke minst imponerande i
denna utveckling är det
militäradministrativa arbetet och uppbyggandet av en
stridsorganisation av tillräcklig bärkraft för de
vågsamma företagen. Reformarbetet har i
generalstabsverket fått en fullgod skildring,
som bringar klarhet i många förut okända
förhållanden.
Plats gives ej här till mer omfattande
detaljgranskning och diskussion av spridda
problem. Att under sådana förhållanden upptaga
det bifogade personregistret till behandling
vore att uppsöka vetenskapens bakgårdar.
Som ett memento till kommande delar av det
stora Gustav Adolfs-verket må blott
påpekas, att det ej står i nivå med arbetet för
övrigt.
Ingen svensk konung har under sin livstid
blivit så ofta framställd i bild som Gustav
Adolf. Det är därför en både tacksam och svår
uppgift doktor Sixten Strömbom gjort till
sin, när han gripit sig an med ett
systematiskt studium av Gustav Adolfs ikonografi.
I ett sällsynt vackert och ur boktekniska
synpunkter fulländat band föreligger resultatet
av hans studier, Iconographia Gustavi
Adolphi. Arbetet bär påtagliga spår av en
strävsam forsknings möda. Visserligen synes
insamlingen av materialet — medaljer,
kopparstick, målningar och skulpturer —
väsentligen ha underlättats genom Porträttarkivets
verksamhet. Detta arkiv är emellertid från
dess början och till nu i avsevärd grad
Strömboms eget verk, och det blir därför i sista
hand ändock han som får. taga äran av det
omfattande insamlingsarbetet. Även arkivens
otryckta material har varit föremål för
undersökningar, för vilka författaren är värd
allt erkännande. Kammararkivets
svårarbetade serier synas ha avvunnits allt av värde,
och även om andra arkivaliska källor, nu
förbisedda, kunna tänkas innehålla uppgifter av
intresse, är därom ej mycket att orda.
Mot bearbetningen av detta material har
från fackmannahåll riktats ett svårt angrepp.
Ehuru kritikens sakligt starka anmärkningar
förlorat i skärpa genom att framställas
under den personliga polemikens form, är det
dock uppenbarligen så, att Strömboms
diskussion av vissa spörsmål, främst
Hoefnagel-problemet, lämnar mycket övrigt att önska.
Anmälaren måste dock skynda sig erkänna,
att han i väsentliga stycken saknar
kompetens att bedöma de konsthistoriska
problemen, och att han främst betraktar arbetet
ur mera allmänt metodiska synpunkter. Men
även ur dessa synpunkter måste en bestämd
anmärkning riktas mot Strömboms verk. Här
åsyftas den påfallande benägenheten att
laborera med vaga förmodanden, vilka
dessutom under arbetets gång ibland tendera till
att antaga karaktären av ovedersägligt
fastslagna fakta. Det förekommer i »Iconographia
Gustavi Adolphi» alltför många »kanske» och
»måhända», det »antages», »det anses ej för
uteslutet» och »det ställes i fråga» i en grad,
som knappast kan överensstämma med
fordringarna på kritisk sans. Hypoteser, för
vilka ej det ringaste stöd kunna vinnas i
källornas uppgifter, sakna allt värde, varest de
än förekomma. Anmälaren är den förste att
erkänna, att det finnes stora, understundom
oöverstigliga hinder att övervinna, när man
skall söka bringa befintliga porträtt i
samklang med det knapphändiga arkivaliska
källmaterialet, men detta får ej locka en
allvarlig forskare ut på hypotesernas gungfly.
Författaren synes ock vilja skydda sig mot
anmärkningar i detta avseende genom att
medge, att en allsidig utredning ej varit honom
möjlig. Med en hänvisning till knapp
arbetstid kallar han sitt verk »en uppordning av
materialet». De omständigheter, som
framtvingat en anknytning av verket till
jubileumskonjunkturerna, ligga visserligen i öppen
dager. Men om detta författarens yttrande
verkligen vilar på hans egen bestämda
visshet om arbetets brister, kan det väl icke
desto mindre på mycket starka grunder
ifrågasättas, huruvida han ej bort vänta med
publiceringen av sina forskningsresultat,
intill dess han själv varit förvissad om att
dessa brister nedbragts till ett minimum, i all
synnerhet när publiceringen skett under så
praktfulla former som nu. Jubileumslitteraturen
på trehundraårsdagen hade visserligen blivit
en värdefull volym fattigare, men den
konsthistoriska vetenskapen hade av allt att döma
gjort en desto större vinst på ett sådant
förfaringssätt.
319
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
