Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Gustav Adolfs-litteratur. Av Wilhelm Tham
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Wilhelm Tham
Även vårt östra broderlands svenskspråkiga
litteratur har med anledning av
trehundraårsjubileet skänkt oss ett bidrag till
belysningen av Gustav Adolfs kungagärning. Det
är en minnesskrift, utgiven på initiativ av
■centralstyrelsen för svenska folkpartiet i
Finland och författad av den kände finländske
historikern, rektor Eirik Hornborg.
Minnesskriften, Konung Gustav II Adolf,
framträder utan i strängare mening vetenskapliga
anspråk. Författaren själv medger blygsamt,
att framställningen på sina ställen avsiktligt
ansluter sig till redan befintliga verk, som
behandla Gustav Adolfs tid. Man vill nästan
beteckna denna blygsamhet som överdriven.
Skildringen själv visar, att författaren
otvivelaktigt stått i intim kontakt med
första-handsmaterialet, antingen detta nu förelegat
tryckt eller otryckt. Vissa problem ha fått
en behandling som ställer dem i ny och
avgörande belysning.
Eirik Hornborg hyser uppenbarligen i sin
historiska åskådning intet tvivel om den
överlägsna personlighetens betydelsefulla och
stundom rent avgörande ingripande i det
historiska skeendet. Gustav II Adolfs verk är
honom ett otvetydigt bevis för riktigheten av
denna uppfattning. 1600-talets svenska välde,
sådant det karakteriseras genom de tvenne
fundamentala dokumenten 1634 års
regeringsform och 1648 års fredsfördrag, synes
honom i sista hand som konungens verk. Han
är den ende som ej kan tänkas utesluten ur
händelseförloppet. Axel Oxenstierna, de
lysande svenska fältherrarna, ja, själva folket
som material betraktat, allt och alla hade
kunnat ersättas — blott icke konungen.
Måhända går Hornborg här till överdrift. Han
älskar att med en driven och åskådlig stils
alla medel framställa kontrasterna mellan
gammalt och nytt i deras mest tillspetsade
form för att på detta sätt framhäva den
svenske konungens storartade insats. 1611 års
Sverige, »ett välde, som kort förut varit nära
att falla sönder, som med möda värjer sig
mot grannarnas angrepp och vars inre
sammanhållning alltjämt hotas av bitter
oenighet», utvecklas inom mindre än tjugo år
»till en fast organiserad ståt, i militärisk
effektivitet den främsta i världen, respekterad
av hela Europa, en första rangens faktor i
tidens världshistoriska avgöranden».
»Miraklet är Gustav II Adolfs.» Den svenska hären,
»trupper sammansatta av förbittrade,
tvångsutskrivna bonddrängar, bångstyriga och fri-
hetsälskande skogsbor, bönder på egna, små
kampar», omdanas till den yppersta armé som
världen sett sedan romarrikets dagar. Och
Hornborg avstår från att söka förklara, huru
det skett — han vet blott, att det är
resultatet av Gustav Adolfs egen överlägsna och
geniala personlighet. Man känner sig frestad
att reagera mot detta alltför överdrivna
understrykande av det mirakelmässiga och
gåtfulla i Gustav Adolfs gärning. Man får icke
helt förbise den äldre tidens insatser och
reformförsök, medhjälparnas skicklighet och de
delvis gynnsamma konjunkturerna, och
framför allt får man icke överskatta det redan i
sig själv lysande resultatet av konungens
regering.
Det är givet, att Hornborg från sina
utgångspunkter skall skänka speciell
uppmärksamhet åt de finska förhållandena, och
säkerligen ger hans bok på detta område mest
nytt. »Östgränsproblemet» har fått en
detaljrik och avrundad skildring, som man har
all anledning fästa sig vid. Den översiktliga
tillbakablicken på frågan, med utgångspunkt
i Nöteborgstraktaten av 1323,- ställer Gustav
Adolfs verksamhet i denna sak i dess rätta
belysning. 1500-talets kaotiska förhållanden
fingo sin slutliga lösning i Stolbova-freden
1617, av en utomordentlig betydelse för det
finska väldet, en betydelse som man här i
Sverige kanske haft alltför lätt att förbise.
Trots talrika gränsförskjutningar är det dock
denna fred som slutgiltigt gav Finland den
östgräns, det ännu har. Gustav Adolf själv
insåg till fullo fredens stora värde, och med
stolt tillförsikt kunde han på den yttersta
gränsstenen norr om Ladoga låta inrista en
latinsk vers, i översättning lydande:
Rikets yttersta gräns här satte Gustaphus
Adolphus,
svearnas konung; med himmelens hjälp må
verket bestå.
Han gjorde också allt för att i verklig
mening införliva de erövrade områdena med det
svensk-finska riket. Det är i själva verket
ett utomordentligt bevis på hans på en gång
statskloka, fördomsfria och toleranta sinne,
då han för att utjämna motsatserna 1627 gav
ståthållaren på Keksholm order att på
konungens egen bekostnad låta sända en duglig
man till Konstantinopel för att där av
patriarken vigas till biskop — denne skulle
sedermera efter hemkomsten kunna viga
gre-kisk-katolska präster för Keksholms län.
320
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
