Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sjätte häftet
- Det besegrade livet. En studie i Pär Lagerkvists författarskap. Av Erik Blomberg. III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det besegrade livet
Ingen lycklig träder dit in,
han är märkt av livet, av döden:
Brinn mitt hjärta, min kärlek brinn,
blott låt mig få ro i döden.
Den jordiska bindningen var otillräcklig.
Någon verklig tro på livet har Lagerkvist
aldrig lyckats erövra. Och i sin
bekännelsebok förnekar han slutligen jordelivets värde,
trots att han nu säger sig känna dess lycka,
just därför att det bär döden inom sig, därför
att det inte är evigt och alltså inte kan skänka
det enda som vore värt att finna — själens
frid. Det var en utgång som redan
förutsades av tvivlet i »Den lyckliges väg»:
»Det enda du ej finna kan
mitt ibland allt som är.
Blott stund vid stund, blott ting vid ting
är världen här.»
*
Det livsöde, som Lagerkvist så gripande
skildrat i sin konst, får efterhand en
allmänmänsklig innebörd och till slut en
allmängiltig, metafysisk räckvidd. Upplevelsen
förvandlas till förkunnelse.
Läran om det besegrade livet är en
frälsningslära, som visar den starkaste
överensstämmelse med de gamla religiösa
urkunderna. Av Lagerkvist till att börja med
uppställda som litterära mönster, synas de så
småningom ha övergått till andliga rättesnören.
Framför allt är det buddismens heliga
skrifter som han finner ojämförliga i visdom och
djup. Det kan inte heller råda något tvivel
om deras betydelse för hans egen utveckling.
Liksom hos Budda är det åsynen av livets
ofullkomlighet och obeständighet, av
sjukdomen, åldrandet och döden, som väcker önskan
att avstå från livet. Målet blir till slut för
honom liksom för den indiske furstesonen att
uppnå »varat», den fullkomliga stillheten,
utslocknandet från det jordiska, — och
medlet: att släcka själva livsbegäret, som
ständigt för till födelse och därför till
förgängelse. Hur återfinnes inte det lagerkvistska
motivet om elden, som lågar i människans
kropp i Buddisatvas eldpredikan, där
befrielsen från denna sinnenas eld vinnes genom
att fullständigt avstå från sinnena. Ja,
likheten sträcker sig ännu längre än i detta
bortvändande från sinnelivet — till offrandet av
alla föreställningar, även föreställningen om
det allra högsta — Lagerkvist blir ateist
därför att gudsbegreppet skiljer honom från det
gudomliga varat.
I livsångesten och livsförnekelsen, i
strävan att förlösa själen från världens smärta
och förvirring mötas kristendom och buddism.
Allra mest måste det gammalkristna
from-hetslivet ha betytt, som skalden fostrats i.
Det är som han själv skildrat det, stilla,
enkelt, alltid ett och detsamma, en biblisk ro.
Då livet inte är vad han begär, enkelt och
visst, enkelt som en gammal mor, fridfullt
som ett hem, där alla kan mötas och vara ett,
utan gränslöst och tomt, avstår han ifrån det,
för att söka det gudomliga. Att förenkla
livet, för att komma närmare Gud, ja, att
offra livet för att vinna evigt liv, är en
mystisk föreställning, mättad med religiös
tradition. »Den som mister sitt liv, han skall
finna det.» Att gudomen i denna kristna
miljö flyter tillsammans med den jordiska
idealbilden av den enkla hjärtemänniskan är bara
naturligt. Det har redan skett i evangeliet,
där frälsaren blev en fattig timmerman.
Den kristna asketismen går igen på många
sätt i Lagerkvists livsförnekelse. Förvånande
ofta skulle den kunna uttryckas med
nytesta-mentliga bibelspråk. Då gubben Boman i
»Han som fick leva om sitt liv» beklagar sig
över sitt friska ben, som är honom till
ständig sorg, och prisar det döda träbenet för att
det aldrig gjort honom någon förtret,
utlägger han ju bara den välbekanta texten: »Om
en lem är dig till förargelse, så hugg den av.»
Stympandet av den kroppsliga människan,
som är genomgående i hela Lagerkvists
författarskap, motsvaras till slut av en andlig
självstympning. För att helt få uppgå i sin
känsla måste själen avstå även från tankens
rikedom. »Saliga äro de i anden fattiga, tv
dem hörer himmelriket till.» »Sannerligen,
ni måste bliva såsom barn för att kunna
ingå i Guds rike.» Målet är ju också här »den
frid som övergår allt förstånd».
Lagerkvist är en modern mystiker. Strävan
att åter bli ett barn, för att få sina
önskningar uppfyllda, återfinnes ibland hos
mystikerna. Den kan ha sin rot i en känsla av
fysisk otillräcklighet inför det hårda och
förvirrande livet, men också i en längtan efter
den fulla kärlek och uppskattning, som
endast hemmet kunde skänka. Då mystikern
vänder sig bort från livet, är det därför att
det inte fyller hans krav på en fullkomlig
kärlek. Den vinner han i stället i den
innerliga föreningen med Gud. Och just denna
gudsgemenskap kan bli vägen tillbaka till
människorna och samhället.
329
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:04:15 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1933/0367.html
