- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtioandra årgången. 1933 /
330

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Det besegrade livet. En studie i Pär Lagerkvists författarskap. Av Erik Blomberg. III

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Erik Blomberg

Egendomlig för Lagerkvists mystik är
frånvaron av det sista stadiet i utvecklingen,
samhällsviljans och den sociala
verksamhetens. Hans anpassning gäller endast
familjen, släkten, inte släktet. Han bryter sig ut
ur hemmet för att bli en enda. Till hemmet
längtar han tillbaka därför att det alltid var
ett och detsamma, ett enda. I kärleken vill
han bli ett, söker endast ett. Hans
individualism skiftar, men upphör aldrig.

Social känsla saknas nästan alldeles i
Lagerkvists verk. Någon människokärlek tror
ban inte på. Mänsklighetens öde synes honom
tämligen likgiltigt i jämförelse med hans eget,
som det först och främst gäller att frälsa från
kaos. Då han söker frälsning i kärleken är
det en enda han söker och ett enda: ett evigt
liv. Rädslan för att livet skall höra upp är
grunden till hans självupptagenhet. För
att få försjunka i blonda evigheter »förnekar
han bröder, alla de som lida». Han medger
själv att i denna ständiga fruktan för döden
ligger det något omänskligt, en brist på
medlidande.

Även då Lagerkvist som allra intensivast
skildrar lidandet och bristen hos sina
medmänniskor, är det inte medkänsla som talar,
utan övervägande hån och förbittring. Han
harmas över deras ofullkomlighet, därför att
den är livets. I Kaos försöker han sätta ihop
en sönderslagen kruka med figurer i vackra
färger, men det fattas alltid något, en arm,
ett ben, en bit av huvut — »här finns inte
en enda hel människa mer». Att det finns
vackra och viktiga detaljer, som inte alls
passa ihop med defekterna, gör honom ursinnig,
han blir alldeles tokig av att sitta och plocka
med dessa meningslösa bitar, som det inte
går att få någon reda i.

»Jag mister förnuftet helt enkelt. Och det
för en sådan förbannad gammal lerkrukas skull,
för några lytta, halta, huvudlösa, drummelaktiga
idioters skull. Nej, dra ni åt helvete allihop!
Dra ni åt helvete!»

Vreden över att världsbilden har gått i
stycken, så att den inte längre lämnar
tanken någon ro, vänder sig mot de trasiga
människorna, som ännu röja spår av den
förstörda helheten.

Detta är den estetiska individualismens
reaktion mot tillvaron. Livet är ont, därför
att det är fult och trasigt, människorna
motbjudande genom sin brist och vanställdhet.
Därför inriktas tanken, inte på att söka sjuk-

domens källa eller botemedlet emot
människornas nöd, utan på att skapa helhet i själva
bilden. Och denna helhet och fulländning
förlägges till en annan värld än den timliga:
först konstens, sedan andens.

Att den senare utvecklingen åter närmar
honom till kristendomen innebär ingen
motsägelse, ty den nutida kristendomen är
individualistisk och saknar socialt patos.

Det är sin egen nöd Pär Lagerkvist vill
övervinna, inte de andras. Därför strävar han
inte heller att uppsöka det mänskliga
lidandets orsak för att rycka upp den med roten

— det skulle fordra både tanke och handling

— utan endast på att upphäva sin egen
pressande olust, att vinna frid. Hans känsla för
de vanlottade och lemlästade är i första hand
irritation, de påminna honom om tillvarons
lumpenhet och förnedring. Livets råhet och
trivialitet förföljer människoanden i hennes
högsta och ädlaste yttringar — Lagerkvist
börjar med att till övermått hopa vidriga
detaljer i ett slags cynisk desperation, som för
övrigt inte saknar samband med dekadenta
drag i den tidigare litterära individualismen.
I hans senare diktning tjäna de som moralisk
kontrast till det rena andliga livet. Först
förhärdar han sig i estetisk kraftdyrkan, sedan
vänder han jordelivet och människorna
ryggen, därför att deras sår och trasor fyller
honom med äckel och avsky.

*



Det har sagts om Pär Lagerkvist att han
inte är någon tidsdiktare, inte på något sätt
speglar tidens idéer eller problem, utan
endast de eviga frågorna, den primitiva
människan. Omdömet är ytligt, eller rättare sagt,
det är alldeles oriktigt. Pär Lagerkvist är i
hög grad tidsbetonad, det är tidens
konflikter han gestaltar, men dolda under uråldriga
symboler och upphöjda till en absolut och
metafysisk karaktär. Nutidsmänniskan blir
för honom Människan, den nutida
samhällsordningen blir Världsordningen.

Den moderna kulturen intar en mycket
större plats i Lagerkvists verk än någon
hittills har kunnat ana. Hans dikt utgör till stor
del en kritik av den. Då han vänder sig mot
människornas ständiga hets och jäkt, deras
svettiga iver att bygga upp och riva ner, då
han klagar över livets måttlöshet och osjäliga
virrvarr, är det en anklagelse född av den
västerländska industrialismens epok och med
udden riktad mot det planlösa producerandet

330

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:04:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1933/0368.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free