Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Ny lyrik. Av Nils Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Svanberg
I själva verket såg man länge, och med
rätta, i Lagerkvists förra dikter, Hjärtats
sånger, slutsumman av den yngre dikten. Här
fanns en klassiskt mättad mognad och
intensitet, här fanns klarnat, behärskat, samlat allt
diktarens trevande kaos, den upprörda känslan
fann tveklöst sitt uttryck. Med all sin oro var
verket hugget i ett block. I jämförelse med
en så stor upplevelse kan jag inte se något
väsentligt framsteg i Vid lägereld; något
som berättigar en att säga: se här en skald
som åter övervunnit sig själv. Därför
menar jag naturligtvis ingalunda — men när
har en kritiker blivit annat än missförstådd?
— att den klassiska slutsymbolen från
Hjärtats sånger, »pinjen, den som lyfter sig
befriad upp ur jorden» skulle vara särskilt
mäktig att uppbära stor dikt. Men i detta
speciella fall har det inåtvända och grubblande,
det ånyo helt sönderslitna i det senare verket
icke betytt en utveckling till större styrka.
Självfallet äger varje betydande led i en stor
diktares utveckling sitt intresse, men det är en
annan sak. Självfallet är också, att bredvid
det något för gåtfulla i Vid lägereld (slutet
av den annars helt gripande »Nu brister min
själ») stå en mängd dokument, blott
skenbart ohanterliga, slipade i underbart
uttrycksfulla former av en mästare. Sådana äro
inledningsdikten, »Stunden, evighetens syster»
och, i den mörkt patetiska genren: »Ryttare
rider ensam i natten» :
Ryttare rider ensam i natten,
under hovarna
växer upp blommor.
Eldröda, vilda.
Eld är hans själ
och jorden befruktas,
bär kostliga blommor
ännu om morgonen,
ännu i fjärran, främmande tider
som minne av honom
— sen länge långt borta,
fallen i striden.
Den poetiska reaktion, vi mötte hos
Silfverstolpe, Gullberg och andra, kan också vara så
bittert besviken, så senhöstligt desillusionerad
som Bertil Malmbergs Illusionernas träd.
Dikternas dubbla tema är isoleringen från
livets intiga men lockande fantomer och en
paradoxal längtan att förstå och bli förstådd. Ty
en sådan längtan talar icke minst tydligt ur en
så aristokratisk skönhetskult som Malmbergs.
Hans idealism är i släkt med Fredrik
Vetterlunds, men mera tillbakadragen och skeptisk.
Det är egenartat gripande att se, hur
Malmberg, just i känslan av sin rotlöshet och sin
opposition mot tiden skänker — liksom de
yngre skalder vi talt om — något som tiden
behöver. Han har av gammalt förmågan att ge
ett problem som stämning och dikt, och med
aldrig svikande artistisk säkerhet varierar han
sina grundmotiv. Att måla så lysande
suggestiva ordbilder som följande är ju enligt
en gängse doktrin »esteticism» — och dock
skulle denna halvt rysande, halvt betagna
parkfantasi räcka som vittnesbörd om ett
vitalt diktaringenium:
Att vandra i väldiga parker,
där lampor slå
broar av ljus genom mörkret
och fontänerna stå
som regnande stjärnnebulosor
i det doftande blå —
Parken blir en genomförd symbol för just
det isolerade skönhetslivet, för det artificiella
och begränsade däri:
Frost vilar över allt som jag har vördat.
Min själ är oföränderlig och ensam.
Men ur all denna frusenhet i diktens
praktfulla »Vinterpark» springer en livgivande
visshet, att dikten, just som uttryck för en ensam
människosjäls strid, dess resignation och
förakt, kan och måste bli till frälsning också för
andra —■ ty
varje väsens ensamhet är knuten
förunderligt vid andra ensamheter.
Malmberg har rätt till denna stolta bekännelse
om konstens makt, detta försvar i dikt för
det estetiska, värdet. Även om den sobert
knappa diktboken blott rymde negativa
stämningar, skulle den vara fruktbar poesi, som
ej skall glömmas. Den lugna och fylliga
diktionen rymmer innehåll av kosmisk storhet —
man läse »Den dödes ord», »Motsatser». Men
dessutom bjuder verket på en sällsynt
gripande stämningsväxling: i slutdikterna faller
ett mänskligt och vårligt skimmer över
illusionernas frostvärld. Här blir den
epigrammatiska knappheten alldeles bräddad
(»Intonation», »Morgon»), och den egendomligt
jublande rytmiken i »Aspö» uttrycker den allra
första vårens försonande svar på alla frågor:
334
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
