Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Ny lyrik. Av Nils Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ny lyrik
Förtrollande dag: Den klaraste sol med sin hu’d-
het hägnar vårt hus.
Var allt jag led allenast till för att mogna ett
sådant ljus?
Bredvid Malmbergs förnämt välljudande
vers låter Karl-Erik Forsslunds så
oför-bränneligt och ovårdat optimistisk, att
sammanställningen kan tyckas respektlös för
bägge parterna. Dock finns en likhet, och det är
återigen inställningen mot de pockande
tidsgudarna. Också Forsslund bjuder reaktion.
En öppnare reaktion, mindre farlig kanske,
men värdefull även den i sin äkthet.
Revoltstämningen passar utmärkt väl till skaldens
gamla, ungdomligt stridslustiga
spelmanslynne, som en gång dragit i härnad för radikalt
nya stridsrop. Det var när seklet var
mycket nytt. Forsslunds hänförda livsbejakelse
har icke mattats med årtiondena. Så mycket
av den naturliga gästfrihetens kvalitet ha
hans dikter, att man nästan skäms anmärka
på den rätt avsevärda kvantitet, som något
tynger ned hans senaste diktsamling. Även
när han sjunger mot tidens fördärv, slutar
uppgörelsen med ett uppsluppet skämt, som
borde avväpna den mest ohumoristiska
motpart (»En nidvisa»), — Det kan med rätta
sägas om Forsslund, att han blivit sin sång
trogen. Helt har man skalden i den strålande
kraftfulla stridssången »En ensam man på
havet» eller i bekännelsen »Jag lever» —
Kom storm, kom stillhet — helgfrid, vardags-
kiv —
Jag ville leva många långa liv
på denna jord —
Jämsides med en smittande livlighet går
hos Forsslund en manlig ödmjukhet, som
liknar en annan Dalaskalds, men är
obestridligen egen och äkta. Åt det hållet har
diktvandringen Från Valborgsmässa till
Korsmässa gett några nva, djupa stämningar, som
betyga, att skaldens trohet mot sin egen ljusa
livskonst ej är lättköpt envetenhet. Ingen
läser utan att gripas »Guldgrävare» eller »O
Herre jag gläds» — en mans och sångares
vemodiga men rakryggade uppgörelser med
sin vilja och sitt verk. Den ödmjuka
livskänslan har väl fått sin ädlaste bikt i »En
gammal lantman talar för sig själv» :
Jag dignar under ålderns tunga börda —
den tynger mer och mer år efter år.
Jag sår och sår
vår efter vår
och får väl något skörda
Bertil Malmberg.
men mindre varje höst som går.
Det vore dock en tröst, om blott jag visste,
att bästa frö och grodd går till,
så som jag hoppas, tror och vill.
Giv, liv, att jag ej om all frukt går miste
och ej av gårdens fäder blir den siste.
Sådana uttryck för en ensam strävan att
hävda det säregna och väsentliga, det som både
är arv och eget, komma att stå sig, när många
egenkära tidsröster ha tagits omhand av
historiens barmhärtiga tystnad.
Att diktens väsentliga makter icke kunna
avskaffas eller regleras genom program, det
är en tanke som tydligen inspirerat många
av våra yngre diktare. Hos en helt ung
sådan, Nils Bohman, har den fått en fyndig
symbol i en Karlfeldtpastiche, som är
originell nog. Den heter »Årstidernas orkester»
och låter med något av mästarens breda
komposition kretsloppet sluta sig från vinter till
vinter. Här finns plats för allting: lugn och
yra, idyll och patos — »som det hände / och
händer till världens ände». — Också i
övrigt är Nils Bohman värd att lägga märke
till. Mest visar sig nog hans egenart, när han
presenterar sig »på främmande ägor». Detta
kan endast förvåna den som alls ingen
erfarenhet har om konstnärlig utveckling. Endast
för en sådan kan det också te sig som om
335
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
