Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Ny lyrik. Av Nils Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Svanberg
Bohman vore en färdig skald. Men han
är ett lovande löfte bland årets debutanter.
»Jonglören vid Hastings» besvarar osökt den
urgamla frågan om vilja och konst, »tendens
och dikt». Dikten har sin egen makt — det är
högst ledsamt, om den missbrukas, som när
lekaren »sjöng normannerhären fram / till
rövardåd i en orkan av fromhet» — men den
finns dock och måste bekännas och erkännas,
denna diktens egenart och makt. — Bohman
framträder som en säker och smakfull
översättare av kräset valda lyriska verk — från
Chestertonsatirer till Kellers kärnlyrik. Åter
frestas man att citera ett ord om diktens
väsen, ur Kellers »Diktare och tänkare»; i
själva verket säger diktaren här något av
det bästa som en tänkare kan tänka ut om
sången: »Den kan ej hållas fången.»
Artur Lundkvist har med sin senaste
diktbok i hög grad frigjort sig från de
programbojor, som han länge dämpat sin egenart
med. Mycket friare än förr och med en
verkligt adekvat prosarytmik flyter hans ingivelse
i dessa utpräglat målande, »idyll»-liknande
dikter. Lundkvist talar ett par gånger om
syntes — vilket givetvis gör den konstnärliga
syntesen just i det sammanhanget litet
svårtillgänglig ! Alen på många håll har han
verkligen nått den helhetssyn, som ger icke bara
fotograferade detaljer, utan en suggestiv
stämning. En frisk iakttagelses liv präglar inslag
som detta i »Sommar» :
Juniåskan har dragit bort.
Efter regnet dignar skogen av grönska,
grenarna sprutar ut inflammerade med grönt.
Telefonledningen svingar sig in i skogen
och hänger som en glittrande spindelväv bland
grantopparna.
Bordet i trädgården blir vått av trädens
droppande tårar.
Blomblad har fallit på bordet
och deras vita skålar fyllas med vatten.
Lundkvists genre har något händelselöst,
något stillastående. Den liknar mer orörliga
ljusbilder än filmens »levande bilder».
Genren behöver därför inte vara dålig, i den mån
som skalden har originalitet och förmåga att
intressera, vilket Lundkvist har. Det
opersonliga, oengagerade i hans idylliskt objektiva
uttrycksart passar till hans hänsynslöst
pante-istiska åskådning. Han förnekar i en dikt
gränsen mellan liv och död, han vill gå upp i
naturens opersonliga, fruktbara enhet. —
Monoton blir i varje fall en sådan egenart
mycket lätt. Karakteristiskt nog misslyckas
Lundkvist, när han vill teckna ett dramatiskt
människoöde (»Äktenskapsbrott»). Det drag av
konflikt, som följer med varje personlig
utveckling, ligger icke för denna lugna och i sin
breda naturbejakelse nästan negativa
poetnatur. En poetnatur är han i alla fall.
Ett säreget minnesvärt inslag i årets rika
skörd var Eva Wessels Kväll, debutarbete
blott i yttre mening. Hon har en så stark
lyrisk form som blott få av våra yngre diktare.
Eva Wessels dikt är stämningsren och
gripande, ej minst i folkviserytmerna. Hur ofta
har icke folkvisans toner och språksfär hjälpt
att skapa hopträngda bikter. Här är ännu en
variation med egen friskhet och kärvhet. Just
kärvheten, den lugnt bittra livsuppgörelsen,
utmärker Eva Wessel. Ibland flödar den över
i passionsfylld lyrik; i bägge fallen kan man
tänka på Josephsons ordknappa visor.
»Ballad», »Det lustiga livet», ’»Rosenträdet», »En
gammal melodi» ge exempel på det sagda. »En
liten visa för flöjt» hör till det mest gripande;
den har en genial ordmelodi: »Rudili, Rudili!
Gråter du, son, / lutad mot hårda hällen! —
Moder min, moder min, långt härifrån / mötte
mig Rösli i fjällen.» — »Inför domaren» är
prov på en större kompositionsart, likaså
»Ödets makt».
På dödsmotivet vilar allt i dessa dikter.
Men i de lågmälda samtalen med den
efterlängtade finns intet oblygt, ingen sentimental
publikgest. Det är som om den absoluta
intighetskänslan varit grobar mark för detta
diktaringenium. Själv liknar hon sig vid det
ensliga trädet,
där det på fjällets brant
sträcker i höstlig storm sina kala grenar mot
himlen,
innan det brytes stolt sjungande hymnen till dig.
Till slut än en dikt, som visar hur
mästerligt skaldinnan kan förtäta sin livsvisdom
(»Skillnad») :
Många händer i trofast ked:
det är vardagens trygga lycka.
Två, som till kropp och själ bli ett:
det är saligheten på jorden.
Men i den yttersta nödens stund
är du alltid ensam.
336
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
