Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - En grupp spanska romanförfattare. Av Alfred Åkerlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En g r tc p p spanska romanförfattare
de befolkningen och även blev orsaken till
Aizgorriernas fall. Endast dottern Agueda
räddades undan. Denna lilla bok har fått de
mest entusiastiska lovord av Peuseux-Richard,
och visst är, att den har mycket stora
förtjänster och knappast några fel. Den har
dramatisk kraft, är väl uppbyggd och
alltigenom sober och fin. Det står en hög, skarp
och ren luft kring detta verk av den unge
Baroja. Kvinnofiguren, Agueda, är en
mycket rar och präktig flicka, god och modig
på en gång. Det är hon som mest
intresserar. Men även den absolut förfallne brodern,
Luis, är en frappant företeelse, med en
obönhörlig raklinighet mitt i sin ynkedom, liksom
också hans far, den äldre Aizgorri, som
ännu har kvar sin begåvning och fädernas
chefsegenskaper, ehuru allt detta är splittrat
och underminerat.
Man har påbördat Baroja en viss
oförmåga att teckna kvinnofigurer, och själv har
han ju sagt, att en man väl aldrig kan se
en kvinna sådan som hon är, enär
skiljaktigheten i kön hindrar all kall analys, och att
han för sin del aldrig pretenderat att göra
kvinnofigurer sedda liksom inifrån dem
själva; han har i stället tecknat dem så att säga
utifrån. Denna hållning, som onekligen har
ett drag av ridderlighet, hindrar icke, att de
kvinnoprofiler som Baroja skisserar kunna
vara mycket artistiska och effektfulla. Agueda,
i La Casa de Aizgorri, är en förtjusande
skapelse.
Den tredje volymen av Tierra Vasca är
Zalaca’m ei Aventurero. Om denna bok är
populär bland de spanska baskerna — och
det lär den vara — är detta fullt begripligt.
Hjälten är av deras egen ras, och han lever
och rör sig bland deras bvar, bergpass och
skogar. Det tycks knappast finnas en enda
liten ort i hela Baskien som inte är nämnd
i Zalacain ei Aventurero. Hjältens hemstad
uppträder emellertid under pseudonymen
Ur-bia. Den stad som närmast varit Barojas
modell är Saint Jean Pied de Port. Zalacain
ei Aventurero ger fragmentartade men livfulla
skisser från carliststriderna, där smugglaren
och pelotaspelaren Zalacain egentligen blott
deltar som affärsman men går fram med en
skicklighet och bravur som kunde komma en
general att bli grön av avund. Nästan
skarpare än hjältens egen gestalt inetsar sig i
läsarens minne bilden av den mörke och
hat-fulle Carlos de Ohando, Zalacains arge ve-
dersakare, som ej kan med den glade och av
lyckan favoriserade Äventyraren. En figur
som också är förträffligt framställd är den
gamle skämtaren och cynikern Miguel de
Tellagorri, »en man med dåligt rykte och
med präktigt hjärta». Stor skada att han dör
redan i ett av de tidigare kapitlen. Han
kunde gärna ha fått leva boken ut. Zalacain är
gjord med lätt och lycklig hand. Den har
icke tarvat några forskningar i de historiska
arkiven; allt i den är grundat på autopsi och
hörsägen. Om dess genesis meddelar Baroja:
»Denna roman började jag skriva i
Frankrike, i den lilla baskiska staden Saint Jean
Pied de Port. En gammal man, som hade
varit smugglare, berättade för mig om sitt liv
under inbördeskriget 1872 till 1876. Denne
gamling hade en mycket romantisk idé om
Spanien. Sedermera blev jag i det spanska
baskerlandet bekant med en som hade varit
med i den friskara som fördes av prästen
Santa Cruz, en guerillachef som for fram
utan skonsmål mot de liberala. Jag läste icke
en sida historia i och för denna roman. Jag
följde enbart muntliga uppgifter.»
Förutom trilogien Tierra Vasca har
Baroja skrivit ännu ett par större arbeten med
baskiskt inslag, nämligen den ståtliga
sjöromanen Las Inqnietudes de Shanti Andta
satjit den kuriösa, i dialogform avfattade La
Leyenda de Jaun de Alsate, ett slags bukolisk
Faustsaga. Den inrymmer åtskilligt av
Barojas åsikter och syn på livet, men
framför allt vill den vara en hyllning åt
hembygden; såsom Baroja skriver i företalet:
»Jag är författaren till La Leyenda de Jaun
de Alzate, jag är en lantlig diktare, en ringa
diktare, från en ringa bygd, Bidasoas bygd.
Huvudsyftet med min legend är att
besjunga detta land och denna flod. Vår bygd
är liten och utan stora horisonter, det är
sant; min sång är väl också liten och utan
stora horisonter. Det sörjer jag icke över.
Jag har mer sympati för det lilla än för det
enorma och kolossala.»
De som ha läst EI Mayorazgo de Labraz ha
ej kunnat undgå att lägga märke till vissa
till synes bisarra kontraster: Barojas rörda
blick på det gamla och pittoreska som finns
i Spanien jämsides med hans gillande
beundran inför det nya som är praktiskt; Barojas
vackra och andaktsfulla skildringar av
kyrkliga ceremonier och kyrklig musik samtidigt
med hans våldsamma utfall mot det katolska
363
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
