Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Kulturhistoria och kulturbilder. En översikt. Av Thure Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Thure Nyman
C. A. No r dm a n.
Haakon Shetelig.
Johan G ö 11 in d.
de tre nordiska folkens olika kynnen tagit sig
karakteristiska uttryck.
Den andra avdelningen handlar om
folksagor och folksägner. Även här är det en av
författarna som höjer sig över de andra i fråga
om sättet att återge sitt ämne och förmåga
att fånga läsarens intresse. Det är Hans
Ellekilde, som i »Danmarks Folkeæventyr» ger
sig på den intressanta uppgiften att pejla
sagohjältarnas psyken. Indirekt kastas
därigenom ljus över människornas, och det är
dem vi alltid äro nyfikna på. Sveriges och
Finlands svenska folksagor ha systematiskt
genomplöjts av C. W. von Sydow, om de
norska och färöiska sagorna och sägnerna
berätta Knut Liestøl och Reidar Th.
Christiansen och om de isländska Einar Sveinsson.
Att man i del XXIV läser Johan Götlinds
översikt över de idrotter och friluftslekar, som
övats i de nordiska länderna, med så stort
intresse, har väl flera orsaker. Dels har
författaren trots sin nödtvungna korthuggenhet
lyckats bevara en smula av sitt ämnes friskhet i
stilen, dels känner man igen alltsammans eller
nästan alltsammans från sin egen barndom.
Alla ha vi väl »brutit stubbar», »störtat stång»
och slagit »sälta»; men hur många visste, att
våra förfäder på medeltiden, och kanske rent
av också de gamla egypterna, roade sig
på samma eller liknande vis. Med
sällskapslekar och sånglekar känner man sig
också gammal bekant. På många ställen vill man
plötsligt utbrista: Nej, så gjorde inte vi!
Men så drar man sig till minnes, att den
ärade författaren bara låter oss få del av ett
litet urval bland allt vad han samlat ihop av
traditioner om och rester av dessa företeel-
ser. Hur oerhört materialet har måst pressas
samman för att allt skulle få rum i de
trettio delarna, märker man på den avdelning som
handlar om leksaker och spel, författad av
Sigfrid Svensson. Den skall avhandla hela
Norden och fyller med ett flertal bilder inte
mer än sex sidor. Det är för litet om ett så
stort, rikt och intressant ämne.
I samma del som nu närmast
berörda uppsatser om lek och idrott förekommer
en andra avdelning om dans. Det svenska
såväl som det norska materialet rörande våra
förfäders förlustelser av denna art förefaller
att vara rätt magert. Ernst Klein och H.
Grüner-Nielsen ha behandlat de tillgängliga
källorna, den sistnämnde också det långt
rikare flödande materialet rörande dansen i
Danmark i äldre tider. Det finns ju knappast
någon anledning att tro, att inte svenskarna
skulle ha varit lika danslystna som
danskarna, och så få vi gå till Nielsens
framställning för att få en åskådlig bild av
förhållandena här hemma. Även Sigfus Blöndals
uppsats om dansen på Island har i synnerhet i
de många citaten efter äldre beskrivningar en
hel del att ge i denna fråga.
Del XXVII handlar om konsten i
Norden, nordisk konst kanske man skall säga,
och är redigerad av Haakon Shetelig, som i
en förträfflig inledning lägger upp problemen,
påvisar det skiljaktiga och likartade i
förutsättningar och resultat och motiverar den
skiftande uppdelningen av stoffet under de
olika perioder som avhandlas. Under
förhistorisk tid nådde inte differentieringen i
kynne och smak mellan de nordiska folken
den grad att den låter sig med säkerhet på-
380
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
