Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G.
Fot. Almbtrg &■ Preinitz.
Anders de Wahl o c Ii Inga
Ti d b l a d som Matthias C l
anse 71 o c h / n k e n Peters i Fore
s o 111 e dg ängen.
självuppgivelse obegränsat gick upp i
beundran för fadern, icke utan någon
belåtenhet över sig själv. Man begrep, att hon gick
ej så litet på faderns nerver. Fru
Schild-knecht skapade här en alltigenom intelligent
genomförd typ, där minsta detalj, t. ex.
haltandet, hade något karakteriserande, och där
hennes utbrott vid faderns ursinne och sjukdom
visade en så äkta sorg och så bittra
självförebråelser, att de voro av skakande verkan. Bland
de ingifta var den kraftige och knölige
direktör Erich Klamroth starkt och riktigt
formad av Ivar Kåge, och Renée Björling hade
gjort en på kornet tagen adelsdamstyp av
fru Paula Clothilde Clausen, geb. von
Rüb-samen. Kroppen var lika torr som själen. Det
hela var ett solitt stycke skådespeleri. Men
man undrar, hur hon kunde ha tagit till man
en, man kan ej säga borgerlig nien en ännu
enklare typ som Wolfgang Clausen—herr
Anders Henrikson. Man får väl tro,, att han
var professor, efter det stod i programmet.
Kanske var geheimerådet så rikt, att Paula
måste.
Bland övriga typer såg man med nöje
Gösta Hillberg. Hans medicinalråd såg tyskt
ut, och geheimerådets gamle vän, professor
Geiger vid universitetet i Cambridge hade i
Carl Barcklinds gestalt fått något av det
trevliga fina engelska gubbutseendet, som
tyskar bruka vilja forma sig efter. En fin idé av
skådespelaren!
Så de två huvudpersonerna. Inken—Inga
Tidblad, som såg nästan sextonårig ut, hade
kanske bort ha mera kropp, men det hon
hade av själ och av kropp med för resten
var sådant, att man förstod sjuttioåringen.
Alla, också de ömtåligaste tonfallen voro
äkta. Geheimerådet Clausen blev, som Anders
de Wahl gjort honom, ett lödigt konstverk.
Skådespelaren gav trovärdighet åt den
mäktiga personligheten. Utan överdrifter, utan
lejonlater eller vrål men med väldig kraft
och klok stegring gick han mot sitt öde.
Sällan har jag sett en så fulländad dödsscen
på någon teater. Den store svenske
skådespelaren var fullt ut lika bra som den store
danske skådespelaren Poul Reumert, som
utförde rollen i Köpenhamn. Men är det
alldeles riktigt att ropa in en död? Hur ledsen
eller förklarad det nu brukas, att han bör se
ut vid detta tillfälle, bör väl ej en död
återkomma, såvida han ej avlidit i ett historiskt
skådespel. Får han eljes ej visa sig igen? Jo,
möjligen sedan ridån gått ned och han kan
komma ut genom den, eller allra helst
genom luckan på järnridån.
Anders de Wahl var här emellertid värd
sju inropningar.
I slutet av maj tog fru Signe Kolthoff
avsked från Dramatiska teatern. Förmodligen
beror detta på att teaterns ledning fått
upprepade anmaningar att minska personal och
utgifter. Teaterchefen påtvingas i sådana fall
den obehagliga »affärsmässighet», för vilkens
obefintlighet han så hätskt angripes.
Under nära två decennier har fru Kolthoff
genom sin friskhet — Dorine i »Tartuffe» —,
genom sitt skälmska behag — Mirandolina i
Goldonis »Värdshusvärdinnan» —, genom sin
romerska skönhet som Portia i »Skomakar
Aiolos» och genom sin äkthet och rena
ädelhet som Sophie Herbot i »Den stora scenen»
skaffat sig många övertygade beundrare och
beundrarinnor. Och då hon nu med säkert
äkta tårar i sina vackra ögon hyllades, så
hördes det på bifallet att många med mig
därmed menade både ett varmt tack och ett
39°
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
