Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - André Gide. Av Hugo Swensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hugo Swensson
nars denna inscenering- à la Job? Boken är
en generalbikt, och fastän man ingenstädes
finner något uttryck för en i en sådan
tillbörlig contritio cordis, så talar denna känsla
med tillbörlig tydlighet ur den ödsliga kyla,
som sveper sig kring den ensamme Michel.
Han vill träta med Gud, men det går honom
som Gralsökaren:
Väl vill Jehovah jag smäda:
’Hej, Jehovah, heh äh!’
men knappt jag hunnit häda,
jag sjunker ned på knä.
Även i immoralistens arabmantel är Gide
kalvinist med en sådans förakt för
lösaktighet, kompromiss och inkonsekvens. Han
syndar med flit och med öppen panna, och han
vill icke tagas för en mammas gosse, som i
smyg gör förtjusta besök i nöjeskvarteren.
Den »fega lystnaden under fårahuden» är
honom främmande. L’Immoraliste är hans
litterära och moraliska myndighetsförklaring,
men när han löpt linan ut och smakat
kolo-kvintfruktens torra beskhet, kommer
knäfallet.
Knäfallet är La pörte étroite, en
helgonlegend i modern borgerlig omgivning.
Den kom ut 1909, sju år efter L’Immoraliste,
och är skriven i jagform. Den sluter sig
också ännu närmare intill starka personliga
upplevelser än denna. Jag har liknat boken vid
ett knäfall, men detta knäfall har intet av
botgörarens ruelse men desto mer av en
vallfärdande pilgrims helgade vördnad. Numen
adest skulle kunna stå som motto till denna
roman, som är helt genomträngd av extatisk
och försakande fromhet. Den har emellertid
redan ett bibelspråk som motto, nämligen
Luk. 13:24: Kämpen för att komma in
genom den trånga dörren —.
I »L’Immoraliste» flyttas man från plats
till plats, från klimat till klimat, men i »La
pörte étroite» står allt stilla. Allt sker i Le
Havre, i ett hus och dess trädgård, om man
ens kan tala om att något sker, ty i
yttre avseende förändras föga. Sanden
knastrar under en ung flickas snabba steg, ett ljus
fladdrar bakom en gardin, det är allt. Allt
annat är inre liv, intensifierat och sublimerat
inre liv.
Paret Jéröme—Alissa är en modern
parallell till medeltidens berömda asketiska
kärlekspar; en svensk kommer ovillkorligen att
tänka på Petrus de Dacia och Kristina av
Stumbelen. Där finns samma extatiska glöd,
samma iver att genom självuppoffring höja
den älskade till allt större fullkomning, och
därunder samma kuvade, bittra smärta.
Skillnaden är den, att romanen ger en
psykologiskt giltig förklaring till den unga flickans
asketiska inställning. Den ges i en episod,
som ej tycks ha blivit uppmärksammad av
kritikerna. Den skymtar också hastigt förbi
— som en kall ödesfläkt -— och den
åtföljes ej av några utläggningar eller
förklaringar. Sådana förekomma f. ö. aldrig hos Gide.
Den som ej kan läsa mellan raderna, får låta
bli att begripa. Han skriver liksom vår
Stagnelius blott för »verkligt bildade läsare».
Episoden är den, där Jéröme blir vittne
till ett egendomligt uppträde, som kommer
honom att förstå, att Alissas mor, kreolskan,
har en älskare, och att Alissa vet om det.
Dessa fakta representera djup av hemliga
motiv. Medan syskonen i barnslig ytlighet
ingenting se eller helt enkelt acceptera vad de
se som något, som inte angår dem, blir
kännedomen om moderns synd avgörande för
Alissa. Hon älskar sin mor men har ingen
makt över henne och vill ej yppa något för
fadern. Hennes jungfruliga själ bär i
förtegen ensamhet på denna brännande skam,
som kommer henne att rygga tillbaka för
jordisk kärlek, och när hon så förstår, att
även Jéröme känner hemligheten, blir
deras förening ännu otänkbarare för henne,
och som ett slags satisfactio vicaria dömer
hon sig till att avstå från sin lycka. Hon
varken kan eller vill bekämpa sin kärlek, men
hon stegrar den till de höjder, dit den
sinnliga åtrån ej når, ty den har visat henne
sitt fulaste ansikte och ingivit henne fasa.
Och så flyr hon bort från frestelsen och
vinner extasens frid, innan hon dör, ensam och
okänd på en asyl, där ingen kan spåra upp
henne.
Kan man läsa en så omodern historia? Ja,
man inte bara kan det, utan man fängslas och
tjusas av en stilkonst, som genom sitt
försmående av all utvärtes prydnad ger en fläkt
av de stora franska klassikernas rena luft, och
som kommer de vardagliga situationerna att
genomlysas av det sublimas tragik. Där
deklameras aldrig, men intensiteten i vad som
underförstås blänker som kristall.
Michel och Alissa representera de båda
polerna i Gides pejlande av det mänskligas
möjligheter, bägge till slut lika högstämt
ensamma, därför att de på diametralt motsatta
438
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
