Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - André Gide. Av Hugo Swensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
André Gide
vägar nått den gräns, dit ingen välmenande
själ har mod att följa. L’Immoraliste skulle
kunna sägas vara historien om en mammas
gosse, som kommer underfund med de
förbjudna vägarnas ljuva oemotståndlighet, och
La pörte étroite historien om en trångbröstad
och fjollig bigott. Och dock har Michels
gestalt en grubblares hållning och Alissas en
ängels behag.
Om de båda nämnda verken representera
tes och antites, så utgör Les faux-monnayeurs
syntesen. Boken är dessutom ett försök — och
ett lyckat försök — att förnya
romantekniken. Medan de förstnämnda med klassisk
stringens följa en enda linje, nästan torftig
i sin logiska konsekvens, företer den senare
ett hart när oöverskådligt myller av figurer
och händelser. Den första genomläsningen
verkar förbryllande och rent av
chockerande, ty man finner varken reda eller mening.
Men Gide hör till de författare, som ej låta
sig avfärdas så lätt. Hans stämma har en
lågmäld intensitet, som tvingar till
uppmärksamhet, och det går ej av för mindre, än
att man »gnor med honom», såsom man
enligt Strindberg måste göra med Shakespeare.
Och kaos ordnar sig, och man återfinner de
egenskaper man lärt sig beundra i de äldre
verken, men nu manifesterade ej i
solonummer utan i ett kompakt orkesterverk om 500
sidor med den mänskliga sammanlevnaden i
alla dess aspekter som ämne.
Gide har här enligt egen uppgift veiat ge
vad han kallar le roman pur, d. v. s. sig själv
med alla de möjligheter detta själv
innesluter, men utan den fria fabuleringens
koketteri, utan lyrisk försköning och utan
partitagande och dömande. Det sistnämnda är
förvisso det vanskligaste, men så tillvida har
han lyckats även med det, att när en dom
fälles, så fälles den av läsaren, utan att
författaren pekat med någon pinne. Och linjerna
klarna först när man ordentligt levat sig in i
boken.
Denna egendomliga och storstilat
upplagda roman har lika många hjältar som
personer och lika många handlingar som
hjältar. Var och en av dem lever sitt eget liv
och fullföljer sitt öde, men deras banor
korsas här och där, löpa parallellt och inverka
på varandra, och det hela har, trots en
skenbar oreda, ett inre sammanhang, en plan.
Vad Balzac ville åstadkomma med sin väldiga
Comédie humaine har Gide förverkligat
inom ramen av en enda volym — om man så
vill, ty det är mycket, som skiljer dessa båda
stora författare. Gide saknar totalt Balzacs
frodighet, och han gör en dygd av denna
brist. Han har ingen berättarglädje, ty han
hör, som redan framhållits, till
självbekän-narnas brödraskap, och man biktar sig inte
med glad och ivrig pratsamhet. Är man en
smula lyhörd, skall man som en underton i
sorlet förnimma ett starkt moraliskt patos,
ibland smärtsamt spörjande, ibland kallt
avslöjande. Han porträtterar en grupp
moderna människor, alltid i avgörande
situationer, som klarlägga de till synes
bagatell-artade orsaker som länka deras öden, och
förstulet, liksom i hemligt samförstånd med
läsaren, visar han upp, hur få bland dem som
besitta den i Gides ögon allt överskyggande,
för att icke säga enda dygden: la probité,
redbarheten, det rena syftets dygd. Sådana
människor kunna råka i falska situationer,
men den rena luften omger dem alltid.
Mellan dem och de andra, lcs faux-monnayeurs
(falskmyntarna) går trots alla gradationer
och skiftningar, som villa bort synen, en
knivskarp gräns.
Den av romanens figurer, som vållar
läsaren mest huvudbry, i det hans införande i
handlingen betecknar en radikal nyhet inom
romantekniken, är författaren Édouard.
Tydligen är han ingen annan än Gide själv.
Men det underliga är den roll han spelar.
Han håller på med en roman med titeln Les
faux-monnayeurs, och utdrag ur hans
dagbok meddela på en gång reflexioner över
arbetets fortgång och låta en ana, att de
honom omgivande personerna utgöra
råmaterialet till figurerna i hans roman. Han
behandlar dem (i dagboken) på en gång som
verkliga och som diktade, beklagar ibland,
att de bete sig annorlunda, än han ämnat
låta dem göra, och ingriper stundom med
egendomlig inkonsekvens i den »verkliga»
handlingen. Han låter en m. a. o. kika i en
diktares hemliga kort, i det han uppvisar på
en gång skillnaden och den inre
samhörigheten mellan verklighet och dikt. Men han
accepterar aldrig utan vidare sitt
undermedvetna jags ingivelser utan sållar dem
omsorgsfullt, tills han får kvar den lilla rest
som bär äkthetens prägel. Därigenom
realiserar han i konstnärlig form både
verkligheten och sig själv och skapar så le
roman pur.
Om man så vill, kan man häri se en den
gideska fantasiens bankruttförklaring, en
439
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
