Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - André Gide. Av Hugo Swensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
André Gide
stängd atmosfär, som ingen nänns lufta ut,
och som genompyr hela inrättningen med
fromleri, medan de otroligaste saker
försiggå i hans dotters och mågs familj. Där
smiter man och ljuger och vet inte om det
själv, och under tiden smyger tragedien in
genom förstulet öppnade dörrar. Men bland
alla dessa självbedragare eller hycklare
reser sig en späd flickgestalt, en den rena
viljans martyr, som stöttar den vacklande
byggnaden — så länge det går — sublim i sin
outtröttlighet och dömd till undergång men
alltjämt obesegrad, ett äkta guldmynt mitt
i falskmyntarverkstaden. Medan de andra
blunda och gå vidare, är hon den enda som
ser klart, känner alla hemligheter och helår
vad som helas kan. Hon är en andlig syster
till Emmanuèle och Alissa, men praktisk,
duglig och resolut där dessa äro passiva i sin
världsfrånvända fromhet.
Ett ansikte som man inte glömmer är
den gamle musikläraren La Pérouses,
stelnat i självplågeri och översvinnlig
konstnärsambition. Livet har lurat och bedragit
honom på allt det yttre och värmande, som
lindrar och »hjälper fram till stranden».
Édouard är på besök hos honom, och man
talar musik. »Ni menar väl ändå inte»,
säger E., »att man får inskränka musiken till
enbart uttryck för högstämd frid? Då skulle
det räcka med ett enda ackord: ett oändligt,
fulländat ackord.» Han grep båda mina
händer, och som i extas, med blicken försjunken
i tillbedjan upprepade han gång på gång:
»Ett oändligt, fulländat ackord–-ja,
just det: ett oändligt, fulländat ackord ...
Men hela vårt allt är disharmoni, tillade han
sorgset.» Och medan han gör sig okänslig
för yttervärldens sting och knuffar, lyssnar
han spänt och frånvarande efter detta
ackord som han aldrig får höra.
Man kan fortsätta nästan hur länge som
helst med att citera dylika glimtar ur Les
faux-monnayeurs’ rätt beklämmande
figurgalleri, alla lika knappt och skarpt givna,
lika kallt och sakligt manövrerade av den
överlägset skicklige marionettföraren. Icke
ett varmt tonfall, icke en skälvning i rösten
förråder någon medkänsla hos berättaren,
men desto skarpare framträder
demarkations-linjen mellan äkta och falskt för den som
ger sig tid att läsa mellan raderna. »Ne me
comprenez pas trop vite», har han sagt
någonstans, och någon annanstans: »Inquiéter,
c’est mon röle», och i dessa båda deviser
ligger hans litterära metod förborgad. Han
vämjes vid kälkborgerlighetens färdiga
domar och överhuvud taget vid klichéer av alla
slag. Den oprövade dygden säger honom
ingenting, och han trollar aldrig med
belysningar och »lämpliga» halvdagrar. Hans verk
är som ett sydländskt landskap med alla
konturer synliga, ej så litet förbränt av en
obarmhärtig sol.
Därför har han heller aldrig låtit sig
inrangeras i någon flock. Av katolikerna har
han utmålats som en högmodig hugenottisk
snobb, som tror sig kunna undvara den
moderliga kyrkans indulgence, både för egen del
och för felande medmänniskor; hans forna
trosfränder ha upprörts av hans fräckhet att
se tvärs igenom det livlösa kalvinistiska
formväsendet, och nationalisterna ha hos
honom funnit något förkastligt utländskt, att
icke säga tyskt. Han har svarat, att han icke
erkänner några gränser av något slag. Han
är hemma, icke i någon religion, något
parti, något land, utan i tiden, och den vill han
försöka gå till botten med.
Och där sitter han med sina stickande ögon
och sitt oroande, gåtfulla leende, ruvande på
den enda dygd, som är värd namnet: la
pro-bité. Frestaren, avfällingen, immoralisten är
en stor moralist, en ropandes röst i tiden.
441
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
