Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Från Operans spelår. Av Agne Beijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fr å 11 Op era n s sp ei år
Av Agne Beijer
V H ETERN A HA VARIT FA på
Kungl, teatern under det gångna spelåret, och
av dem kan till yttermera visso egentligen
blott en sägas ha slagit igenom. Icke desto
mindre torde de ljusa färgerna i den rapport
om vad sig under året tilldragit, som teaterns
ledning vid säsongens slut enligt vedertaget
bruk avlämnade till pressen, vara ovanligt
väl motiverade. Teatern har otvivelaktigt haft
ett gott arbetsår, och återhållsamheten i fråga
om nyheter har möjliggjort en större
omvårdnad om den stående repertoaren. Med de
begränsade personalresurser varöver operan
förfogar gäller därvidlag obönhörligen ett
antingen — eller, inför vilket ledningen under
föregående säsonger ibland förefallit en smula
villrådig. Man kan väl tänka sig en
operaverksamhet huvudsakligen baserad på ett visst
antal väl förberedda nyheter, vilkas
dragningskraft successivt utnyttjas, med
åsidosättande av de gamla kraven på ständig
omväxling i programmen. Det är den princip till
vilken den andra kungliga teatern i landet
längesedan övergått. Men fasthåller man, som
operan ännu gör, vid de nedärvda traditioner
som kräva en kontinuerligt skiftande
repertoar, förutsätter dennas vidmakthållande på
en hög nivå en oavlåtlig anspänning av alla
krafter, som lämnar relativt litet över för
in-studeringen av nya verk. Eljest göra sig
omedelbart symptom märkbara på den
sjukdom som är alla repertoarteatrars lurande fara
och döden för all god teaterkonst överhuvud:
slentrianen.
Även om man skulle i mångt och mycket
hylla andra ideal än dem som föresväva den
nuvarande operaledningen, måste man skänka
ett oförbehållsamt erkännande åt den
vaksamhet varmed teaterns chefer och souschefer
försöka hålla slentrianen på avstånd. Att
stockholmsoperan i detta nu åtnjuter ett visst
internationellt anseende finner sin förklaring
mindre i några musikaliska eller sceniska
toppprestationer än i den friska vilja att göra sitt
bästa som artistkåren är genomträngd av.
För institutionens hälsa betyder faktiskt den
konstnärliga livaktigheten mer än den
konstnärliga perfektionen. För övrigt är den goda
viljan säkerligen även rent politiskt en
tillgång. Den stämmer de mäktige till teaterns
favör, även där de icke känna så särdeles
mycket om konstens regler. Om Kungl,
teatern gått jämförelsevis skottfri under det
bombardemang statsrevisorerna detta år
öppnat mot de subventionerade teatrarna, ha utan
tvivel känsloskäl därvid spelat en icke ringa
roll. Revisorernas sakkunskap i operafrågor
torde däremot på goda grunder icke få anslås
alltför högt.
En respektingivande prestation har sålunda
varit framförandet under en säsong av
samtliga de Wagnerprogram (med undantag av
Rienzi) som operan under de senaste tre
kvartsseklen införlivat med sin repertoar. Den
nyinscenering av Ringen som bebådats under
Harald Andrés överinseende reducerades
emellertid till smärre retuscher, och i den
mån som ekonomiska skäl därvidlag varit
utslagsgivande måste kritiken tystna. Rent
musikaliskt sett markerade emellertid teaterns
celebrerande av årets jubileum ett datum i
Stockholmsoperans wagnerannaler. För första
gången fingo Ringens solister samlas under
Leo Blechs energiladdade taktpinne — hans
tolkning är genomgående mera dramatisk än
Järnefelts, men också mindre öppen för
lyriken i Wagnermusiken. Vad Mästersångarna
beträffar, som Blech tidigare dirigerat här,
kan det icke hjälpas att frånvaron av
germanskt gemyt äventyrar något omistligt av
det som vi lärt oss hålla av i detta det
soligaste och mest folkkära av alla partitur som
Wagner skrivit. I Tristan däremot bringar
den skärpta dramatiska analysen en rikedom
av nya värden i dagen och betecknar i allt
väsentligt en vinst. Den livliga
publikanslutning som operan vann vid alla sina
Wagnerprogram gav sitt vittnesbörd om att Wagner
ännu åtminstone vid föreställningar av
festspelskaraktär kan mönstra upp en
imponerande skara trogna.
Synnerligen kylig förhöll sig däremot
stockholmspubliken till höstens nyheter. Tyvärr
har man anledning att förmoda att denna
likgiltighet icke bottnade i en estetisk kräsenhet
som avvisar allt utom det mest fulländade,
utan fastmer i en svårartad motspänstighet
mot allt som är nytt och en smula ovant.
Varken Petruschka-gestaltningen eller den nya
442
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
