Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Från Operans spelår. Av Agne Beijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Agne Beijer
Fot. Ahnberg &• Preinite.
David S t o c k m a ?i som
Hoffmann i Hoffmanns även ty r.
följde hans intentioner i stort sett med
mycken brio. Själv dansade han titelrollen, för
vilken hans krafter som solodansör dock
knappast räckte till. Starkaste intrycket gjorde
avgjort ensembledanserna. Till den artistiska
helhetsverkan bidrog i kanske ännu högre
grad än den koreografiska kompositionen
Jon-Ands dekorativa inramning. Han hade här
fått släppa sig lös i den ohämmat
expressionistiska stil som egentligen är den enda som
ligger rätt väl till för honom. Bättre än
balettmästaren själv fick Jon-And fram den
stämning av metafysiskt meningsfull
kasperteater som kompositören velat åt. Det torrt
bisarra som utmärker Jon-Ands egen stil
kommer här förträffligt till sin rätt. Hans
färgskala var brutal och hans formfantasi
hårdhänt som alltid, men båda arbetade med en
verv och en scenisk effektivitet som icke var
att motstå. Likafullt lades programmet ned
efter ett fåtal föreställningar.
Nästa evenemang på Kungl, teatern var en
nyinstudering av Hoffmanns äventyr, ledd av
regissören Harald André, som därmed hade
sin första stora uppgift efter sitt
reengage-mang vid den seen han egentligen aldrig
borde tillåtits lämna. Föreställningen blev en
glänsande succés för honom. André har
tidigare knappast nått till en sådan jämvikt
mellan inre och yttre regi som här. Realism och
fantasi gledo osökt över i vartannat.
Regissören lyckades åt den skäligen banala
operalibretton återvinna något av E. T. A.
Hoffmanns egen anda. Sin vana trogen handskades
han visserligen ganska egenmäktigt med
texten. Men fråga är om icke de gamla
operornas räddning ligger just i en intelligent
omredigering av deras texter. Saken har oftare
debatterats än praktiskt prövats. Andrés båda
större regiarbeten under året, Hoffmanns
äventyr och Prins Igor, levererade emellertid var
för sig kraftiga argument till favör för tesen.
Hans sceniska fantasi fick i Hoffmanns
äventyr ett gott stöd i en teknisk nyhet som
utexperimenterats av teaterns maskinmästare
ingeniör Gunnar Broberg. Uppfinningen ter
sig som de flesta goda sådana mycket enkel
när den väl är där. Den består i ett
flerdubblat vridscenssystem, som erbjuder den
äldre vridscenens möjligheter till snabba
scenväxlingar utan att därför tvinga till den
besvärande begränsning av scenutrymmet som
varit dennas största olägenhet och gjort den
praktiskt obrukbar för operan. Om operan
i det dekorativa skall nå en expansion som
någorlunda svarar mot dess vokala och
instrumentala klangverkningar, krävs rymd på
scenen, utsträckning både i djup och höjd.
Barockoperans scenarkitekter, med andra ord de
dekorativa konstnärer som en gång i
samarbete med librettister och kompositörer
skapade operan som konstart, visste detta och
inrättade sina teatrar därefter. Äldre än det
genomkomponerade musikdramat självt och
samtidigt dess närmaste historiska
förutsättning är i själva verket ett slags för vår tid
okända visuellt-musikaliska fantasmagorier, i
vilka den komplicerade scendekorativa
apparaten i varje ögonblick följde den musikaliska
evolutionen. Maskinisten-målaren-regissören
— den gången hette denne tusenkonstnär
Bernardo Buontalenti och var verksam i Florens
under 1500-talets sista decennier — dirigerade
444
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
