Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Från Operans spelår. Av Agne Beijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Operans spelar
\Hoffmanns äventyr. Dekoration av Jon-And.
sina kulisser och fonder som en kapellmästare
sin orkester. Operadekorationen — om man
nu i detta fall kan använda det ordet —
operan som färdig konstform flyttade först ett
decennium senare in i den dekorativa
fantasimiljö som stod redo att emottaga den — var
bild i rörelse, dynamisk bildkonst. En
överraskande modern konception av begreppet
teater alltså, och likväl ett konstnärligt ideal
som den moderna tekniken knappast fört
närmare sitt förverkligande än Buontalenti den
gången gjorde. Täta scenförändringar med
ridåfall emellan hjälpa oss icke närmare; det
väsentliga är icke de många bilderna, utan
själva rörelsen som sådan.
Det fanns verkligen i Harald Andrés
artistiska utnyttjande av maskinmästarens för
öppen ridå manövrerade vridscen i
Venedigakten något, som förde tankarna till dessa den
tidiga barockens bildsymfonier. Visionerna
svepte över scenen, och över dekorationernas
rörelser kom något av samma mjuka böljande
rytm som barcarollen själv glider fram i. Det
är sant att han därvid icke endast tog det
nya vridscenssystemet till hjälp, utan också
betjänade sig av ett annat tekniskt grepp som
forna tider icke kände: den rörliga
ljusprojektionen. Att blanda ljusprojektion med
målade dekorationer är alltid vanskligt;
koloriten får i det ena fallet en helt annan klang
än i det andra. Jon-And hjälpte denna gång
regissören överraskande gott över
svårigheterna. Man minns denna akt som ett verkligt
mästerprov av visuell operaregi.
Det lär anses frivolt att fästa för mycket
avseende vid dylika yttre ting, när det gäller
något så gravallvarligt som musikdramatik.
Nu är för det första Offenbach inte ens här i
sitt enda seriösa operaverk alltför allvarlig,
och för det andra torde den av den fackliga
musikkritiken fixerade opinionen på den
punkten väl tåla vid att ruckas något på.
Allt var för övrigt, som redan är nämnt,
ingalunda enbart yttre regi i denna
Hoffmanns-inscenering. De båda ytterscenerna i Lutters
källare voro givna i en stramt sluten
realistisk utformning som ingenting annat åsyftade
än att ge situationen all den dramatiska tyngd
som är möjligt att åstadkomma med ett så
knappt mått av dramatiskt stoff. Här äro
körerna en gång för alla det väsentliga och
fingo så också förbli. Och i Antoniaakten
fick den melodifördruckna
biedermeyerroman-tiken allt vad den kunde begära av svärmisk
ljuvlighet. I den akten bruka annars
regissörerna begagna tillfället att excellera som
trolleriprofessorer. André tillät sig tvärtom en
kraftig beskärning av Doktor Mirakels
seanser, och jag tror att den romantiska
stämningen uteslutande vann därpå. För övrigt
gåvo sig Helga Görlin och David Stockman
med en så romantisk oskuldsfullhet hän åt den
Offenbachska kantilenans sötma att man inte
kände sig upplagd för några dramaturgiska
diskussioner. Det är möjligt att psykologien
icke på alla punkter fick vad den skulle. Men
emotionen fick sitt, och det är nu det
viktigaste. Endast pedanten söker psykologiska fi-
445
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
