Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Från Operans spelår. Av Agne Beijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Agne Beijer
Amerikaresan. Dekoration av Jon-And.
nesser i en operalibretto. Och torftigt blir
som oftast resultatet av hans sökande. Opera
och drama äro nu en gång för alla två skilda
ting, gunås så visst. En aldrig så god
regissörsvilja räcker icke till för att sammanföra
de båda till den höga enhet som heter
musikdrama, om poeten och musikanten från början
inte varit överens.
Ett originellt försök att ställa det gamla
problemet på en ny kant gjordes någon tid
efter Hoffmannreprisen av Hilding
Rosenberg och Alf Henrikson. Försöket hade sin
största förtjänst just i sin originalitet, som
verkligen var tillräckligt stor för att berättiga
deras opus — Amerikaresan — till en större
uppmuntran från de intresserades sida än det
fick. Amerikaresan har nu sidor som i
någon mån ursäkta publikens kallsinnighet. Dess
centrala andra akt, som utspelades på en
nattlokal i Chikago, är en enda mycket utdragen
och mycket prövande longör. Den utfylls med
en aldrig sinande rad av mer eller mindre
exotiskt kolorerade balettentréer, som ger
kompositören tillfälle att visa att han bland
mycket annat också kan skriva en korrekt
jazz. Den äkta jazzens charm, i den mån den
nu har någon, skall väl närmast anses bestå i
en förening av barbarisk livsglädje och bisarr
musikalisk konstfullhet. Konstfullheten fanns
hos Rosenbergs jazz, men ingalunda
livsglädjen. Något dramatiskt skeende förekom icke
i hela den akten. Möjligen spenderade Alf
Henrikson som den verkligt framstående
ordkonstnär och dårdiktare han är ett antal
vitsar, parodier, travestier och pastischer här som
överallt eljest i sin libretto — men vartill
tjänar en ordkvickhet som är dömd att
dränkas i en syndaflod av orkesterklanger?
Rosenberg och Henrikson ha sagt sig, som vi
alla säga, att en god opera kräver en
kvalificerad text. Den måste skrivas av en
intelligent karl. Och Henrikson är en intelligent
karl. Men det instrument som Henriksons
intelligens spelar på är ordet och ingenting
annat än ordet. Och i en kvalificerad operatext
är ordet det mest oväsentliga av allt
oväsentligt, besynnerligt nog. Vad som uppfattas i
operan är situationen, icke’ repliken. En god
operalibretto är en dynamiskt levande följd
av situationer. Det elegant sagda är nästan
allt i en revy, men nästan ingenting i en
opera.
Nu fanns det verkligen i Amerikaresan
partier som närmade sig revyn, eller kanske
snarare vådevillen. Och de voro också obetingat
de bästa. En av akterna skildrar
amerika-fararens hemkomst en valborgsmässoafton till
sin fädernestad — ett litet musikdramatiskt
divertimento i ett slags svensk buffastil som
446
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
