Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Birger Sjöberg. Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I v ar Harrie
Det är ett förlösande ord. Hela
kristidsspekulationen gestaltas till en
djävulsmässa — behärskningen brister,
begäret och ångesten slippa loss, och med
våta pannor dansa alla de hyggliga
människorna med i dunkla och hetsande riter
—- en spökförsamling där de närvarande
med makaber verkan endast betecknas med
sina hederliga eller lustiga yrkesnamn.
Fondmäklaren själv, den yrkesmässige
illusionisten, läsarprästens blide son, är den
omedvetet demoniske officianten; den
gängliga och bleksiktiga figuren med den
krumma näsan och det vitkrulliga håret är
bestämd att sedan sjunka genom alla
skammens och självplågeriets helveten — det
blir han som får ge den lugnt adekvata
definitionen på begreppet neurasteni:
»man lider svåra kval utan att man
egentligen vet varför». Symbol för katastrofen
efter den svarta mässan blir den rödhårige
hovmästar Edelberg, som fanatiskt vrider
sina stora vita händer med ett affabelt
grin, under det han med dunkande huvud
letar efter en krystad kvickhet eller ett
falskt sentimentalt kuplettuppslag till
revysällskapet. Och sen sluts livet åter så
småningom i behärskningens normaldräkt
— när ingenjör Planertz vandrar ut ur
berättelsen med tunga steg, heter det att
han, den mest behärskade av dem alla,
lyfte på hatten lik en staty som med möda
sökt att hälsa med sin bronsbarett; det är
redan motivet i »Statyernas samkväm»:
När snön har fallit tät och tjock
på alla blamagerna dina,
du återvänder med tillknäppt röck
och uttryck, putsade, fina ...
God dag, staty! Pardon, staty!
Här hägra prydliga vyer!
Vid småbord knakade en staty,
vid glädjens långbord statyer.
Kopparhand tog
så stelt sitt glas.
Kopparmun log
vid kopparfras .. .
Även Cello är nog dömd att så småningom
ta del i statyernas samkväm — sen
bröllopstelegrammen väl beseglat hans
tomte-bolycka; på samma sätt gick det ju med
Första Fiolen, sedan Electrical Girl slagit
upp ett bo åt honom och fastgjort det vid
lanthandelns stadiga sparrar. Befriade äro
endast de som ha fått gå igenom det
oerhörda när Ensamheten tog dem i sitt
allvars famn — utan att de därför ha ställt
sig utanför arbetslivets förpliktelser. Där
är stationsinspektor Alexis Uddberg, som
med klassikercitat på läpparna gör den
halvdöda köpingen sina trafiktekniska
tjänster — förbidande den stund då han i
sin bästa blåa uniformssyrtut ska göra
honnör för Universums konung, alla
livslågors behärskare: »Stationsinspektor en,
civis academicus Alexis Uddberg, bed jer
Eder: tänd honom aldrig mera!» Det är
den klassiska visdomens höga resignation,
men där fattas något i Alexis Uddbergs
öde: det som på tal om Cello kallas den
ringprydda väsentligheten och som för
Konferensmannen blir det vita Centrum.
Den som är helt frälst, den som har gått
genom den vita elden, det är bröllops- och
begravningsservitören Helmer Tidlund,
kallad Timglaset, den rene dåren med det
stilla leendet, han som har fått gå igenom
så mycket. Han är på andra sidan, när
han kommer hem på kvällen i sin slitna
men prydliga bonjour och mutar sin
trettioårige alkoholistiske son med
begravningskarameller för att få honom att läsa
upp versen om pappas lille dräng. Därför
kan han med sådant stort och ljust lugn
lägga sig till vila och läsa som aftonbön
det brottstycke av en sång, som innehåller
hans minne av skönhet och lycka:
var äng sin blomma har.
Vart hjärta har sin saga
från flydda ungdomsdar.
På andra sidan. Skalden kom själv dit,
brutalt och bokstavligt. Han hörde till
476
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
