Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Birger Sjöberg. Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Birger
S j öb er g
Drömmeriidkareförbundet, de som med
ens, efter marterande behandling med
Orons Eldmetoder, känna hur vid rasande
vattens fjärran dån hela denna världens
fintliga konstruktion blir sprängd i
atomer och försvinner i rök, under det att
det Andra, det Osägbara, uppenbarar sig
i allfamnande härlighet för den befriade,
bländade, förintade . . . Han kom att följa
alla tidningsbladets vardagssagor till den
punkt där Behärskningen brister, där den
lilla gumman står med flygande hårtestar
som en ekstatisk mänad på taket som hon
har satt i brand med sitt offerbak till den
som komma skall:
»Vem skall väl smaka
morsgummans kaka?»
Darrande viskning i blåstarnas ljud:
»Ämnad åt Gud ... skänk av hans brud!»
Han måste trå till frihet för den
snyftande, bultande fången i bröstet och få
evighetsfrågan att lösa sina strypande ringlar
av svarta stjärnströdda drakf jäll:
Dig bombarderar med frågor jag,
himmel, och bultar på porten.
Svarar man ej på de larmande slag.
Stum är den mörkblå orten ...
Icke ett sus, såvitt jag förnimmer.
Icke ett ljus, ett livande skimmer ...
Helgon och änglar, högtbetrodda,
ut från bebodda
molnhus i stjärniga gränderna!
Lampor i händerna,
facklor i tusen!
Dyken med ljusen,
störten med bränderna!
Fladdren, brusen,
stormen mitt mörker med brand!
Må draken stå i lågor
med svarta fjäll och frågor!
Klarhet må ringa — och fången få svinga
sig ut med sin blodslagna hand.
Han blev Konferensmannen, som skriker
ut sitt nödspörsmål, när väl punkt
noll-ettuseningenting skall komma upp på
föredragningslistan, den som lyder: Vad
anses Herran mena? Han kände porten för
gömda intrycks villervallor springa upp på
vida gavlar och drömmens sjufärgsgalna
forsar störta fram i morlande tornado och
blanda sig med verkligheters ting.
Mudderverk med drypande skopor vräkte syner
ur dyn, uppsagd till feberflyttning blev all
sund förståndskontroll med jämnmått,
lärareschemat, praktiska taxan . . . Vid
jätteorglars brus lyftes han upp genom svarta
rymder mot en anad klarröd gryning, ett
oberoendets och trygghetens skimmer, som
små signaler klippte: bortom — över .. .
I ekstatisk förhävelse sammanstavas de
kosmiska spåren till Uppenbarelsens ord:
D — E — U — . . .
Valvet sprängdes — likt ett väldigt kistlock
sig himlakupan sakta lyfte upp
och vroks åt sidan med en knall ...
I svartblå djupet
låg jorden som ett trint, ett ljusgrönt äpple,
en torftigt mognad frukt i evigt fall ...
En examinerad Prelat jag är.
Melåne ...
Han återfann sig som patient på ett
sjukhus. Flygfärden var efter jordiska begrepp
ett vackert symptom på den själsåkomma
som kallas schizofreni:
Jorden morrar, grön av hån:
Du kom så snart tillbaka!
Vad sade jag dig, min son!
Men den utmattade konvalescenten har en
ny förtröstan, stor och stilla och leende.
Han kan bara stamma om vad han fått
vara med om, men han vet:
Till stoftets fattigspråk, till virrordskören
har Lyssnaren den ädelblå pariören.
Och en ny, mycket mild visdom vidgar
solidariteten till att omfatta alla stackars
små varelser som leva och plågas på
jorden:
Stamfrände, stilla!
Still, lilla apa — gorilla!
Sänd mig ej skränljud där butter du sitter —
småsorger plockar så bitter
477
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
