Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Artur Hazelius. Ett hundraårsminne. Av Sigurd Curman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sigurd Curman
samtliga de stavningsreformer, som först
efter hans död blivit slutligt genomförda
genom den Fridtjuv Bergska
nystavnings-ukasen. Fridtjuv Berg har också själv
betygat, att »den man som i Sverige satte
stavningsfrågan på dagordningen var den
sedermera såsom Nordiska Museets och
Skansens upphovsman så berömde Artur
Hazelius. Bland hans national-pedagogiska
storverk var detta det första». Och Adolf
Noreen kallade hans bok »Om svensk
rätt-stafning» ett för den tiden rent av
glänsande och för all tid högst värdefullt
arbete.
Rättstavningsstriden hade emellertid
varit en hård och krävande kamp för
Hazelius, utkämpad som den var mot den
dåvarande svenska språkvetenskapens
främste auktoritet, mot en ovälvillig press och
en oförstående opinion. Tiden hade även
i övrigt varit för Hazelius personligen
prövande. Sommaren 1870 dog hans
svärfader, våren 1871 hans högt älskade fader,
allt detta medan han själv så att säga
kämpade för livet under författandet av
den andra delen av arbetet Om svensk
rättstafning. Då denna på hösten 1871
utkommit, kände Artur Hazelius också ett
starkt behov att komma bort från allt
detta som tryckt honom, och han företog
därför med sin hustru — han gifte sig
1864 med Sofi Grafström från Umeå — en
längre rekreationsresa till utlandet. Denna
resa och det närmast därpå följande året
blev så att säga pausen mellan de två
akterna i hans levnadsbana, ett år av samling
och kraftkoncentration till vad som
komma skulle. Redan 1868 hade Hazelius
lämnat sin lektorsbefattning vid Högre
Lärarinneseminariet för att kunna helt ägna
sig åt vetenskaplig och pedagogisk
skrift-ställareverksamhet, och vintern 1871—72
synes han huvudsakligen varit sysselsatt
med förberedelser dels till utgivande av
faderns skrifter, dels till egen
populärvetenskaplig utgivareverksamhet. Dessa pla-
ner skulle emellertid aldrig bli
förverkligade. — En ny idé uppstod hos honom
och klarnade hastigt och blev inom kort
för honom den eld- och molnstod, som
natt och dag skulle leda honom med
oemotståndlig kraft mot ett nytt, hägrande
mål.
Sommaren 1872 företog Artur Hazelius
med sin hustru en månadslång resa i
Dalarna. Den gick över Grangärde—Floda—•
Leksand—Rättvik—Mora—Orsa, således
genom de klassiska Siljansbygderna. Det
var ju alls inte den första resan i dessa
bygder för Artur Hazelius. Redan som
gymnasist hade han fotvandrat där, och
under studentåren och senare hade han
flera gånger besökt Dalarna liksom andra
svenska bygder under sina årliga
sommarresor. Men denna gång föllo fjällen från
hans ögon. Han såg och fattade nu bättre
än någonsin denna ålderdomliga och
starka, med sina rottrådar långt bort i
forntiden nående folkliga kultur, som ännu
levde och blomstrade i dessa bygder, men
han greps också av en stark och
välbe-grundad fruktan för att dess dagar voro
räknade, att en ny tid med järnvägar,
telegraf och folkskolor skulle snart nog tränga
ut mycket, ja det mesta av det som så
starkt gripit hans sinne och tjusat hans
öga, och som för honom stod som
symboler för det gamla Sverige, vars språk han
förut velat rädda från förflackning och
rensa från främmande slagg. Det var
åsynen av de praktfulla kyrkbåtarna på
Siljan vid Leksand, åhörandet av
vallkullornas visor och lurlåtar och gubbarnas
skrockfulla historier, det var hela detta
färgglada och sunda, av urgamla
traditioner väl disciplinerade folkliv som nu fick
sitt avgörande grepp om Artur Hazelius’
hjärta och sinne. Hans hustru har
målande skildrat dessa syner i sin resedagbok,
men utrymmet tillåter icke att de här
anföras.
594
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
