Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Artur Hazelius. Ett hundraårsminne. Av Sigurd Curman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Artur Hazelitt, s
Själv skrev Artur Hazelius 25 år
senare om denna Nordiska Museets
inspirerade konceptionstid följande, som bättre
än andras ord klargör vad han då tänkt
och menat. Han skriver:
Då jag sommaren 1872 gjorde en resa i
Dalarne, rönte jag ett livligt intryck av den
styrka, med vilken egenheterna i folkets seder
började utjämnas även i dessa bygder, där
vi av ålder älskat att anse allmogen mer än
i andra våra landskap bevara sina
fäderneärvda bruk. Det blev mig uppenbart, att
man skyndsamt måste ingripa, om man ville
göra sig tillgodo de hjälpmedel för
forskningen, vilka ännu erbjödo sig i dessa gamla
boningar, som revos, eller i dessa bohag,
som ringaktades, och i dessa dräkter, som
bortlades.
Och det gällde att åstadkomma en stark
väckelse, ty de maningar, som
fosterlandsälskande män tid efter annan uttalat till
fromma för dessa folkliga minnen, hade
likväl ej framkallat något efter en mera
omfattande plan anlagt räddningsarbete. Man
fortfor i vårt eget land, så väl som i flera
andra, att med växande id ur gravarnas
gömslen till vittnen om en förhistorisk tid
frammana stenen, bronsen och järnet, vilka
ännu efter hundratal av år möjligen kunna
avlockas jorden för att tala till forskaren,
men man hade icke allvarliga tankar för
det bräckliga material, som är ägnat att
sprida ljus över vårt folks liv och seder
under de senast förflutna århundradena, och
vilket material, om det icke tillvaratoges,
kanske efter några årtionden vore hemfallet
åt förgängelse.
Och han fortsätter:
Men huru skulle ett nytt uppslag givas?
Att på litterär väg polemiskt uppträda mot
den rådande liknöjdheten, att hålla möten och
bilda kommittéer skulle varken nog säkert
eller nog hastigt leda till målet. Här var
ingen tid att förlora genom ordstrider och
meningsbrytningar om sättet att gå till väga.
Kunde man ej gripa verket an oberoende av
varje institution och av varje myndighet och
därigenom slippa utsätta sig för äventyret, att
företaget kvävdes i födseln?
Med sådana tankar gjorde jag under min
ovannämnda sommarvistelse i Dalarne, ehuru
försedd med en skäligen klen reskassa, några
smärre inköp av föremål, som syntes mig
särskilt utsatta för förstörelse, och såsom minne
av denna resa gömmer Nordiska Museet under
de första numren i sin förrådsbok bland annat
delar av en för länge sedan avlagd dräkt från
Stora Tuna socken i Dalarne.
Och Hazelius fortsätter sedan att
meddela oss, huru idén växte fram under den
närmaste tiden:
På hösten samma år for jag, ännu något
tveksam om huru uppgiften skulle lösas, ned
till Östergötland. Med ett litet understöd av
Svenska fornminnesföreningen sysselsatte jag
mig här med upptecknande av folkdiktning
och fortsatte dels i Östergötland, dels i norra
delen av Småland det började samlingsarbetet
med, allt starkare inre maning att därmed
fortsätta.
Efter återkomsten till Stockholm sökte jag
vinna en av våra mera framstående
mecenater (det var Oscar Dickson) för den gryende
planen. Jag mottog också anbud om ett
understöd, som under dåvarande förhållanden
var särdeles rikligt — det utgjorde 5 000
kronor — men med det därvid knutna
villkoret, att de samlingar som hopbragts skulle
framdeles hamna i Göteborg. Då jag av många
skäl ansåg huvudstaden vara rätta stället för
det ifrågasatta museet, var jag föga böjd att
antaga förslaget och såg mig därföre om efter
andra utvägar. Själv kunde jag denna tid för
saken ej offra annat än min arbetskraft, då
jag knappast ägde vad som fordrades för de
nödvändigaste levnadsbehoven. Av en frände
fick jag slutligen ett lån å 1 000 kronor,
och jag erinrar mig livligt, med vilken glädje
jag emottog dessa penningar såsom uppslaget
till en stor framtidsdröms förverkligande. Mitt
beslut var då genast fattat. Jag avböjde det
från Göteborg gjorda anbudet och reste strax
därefter till V. Vingåkers och Österåkers
socknar i Södermanland. Från dessa dagar
— i november 1872 — intill nu kan
räddningsarbetet sägas hava rastlöst fortgått.
Ja, i sanning har så skett, kunna vi
bekräftande tillägga. Denna enkla och
flärdlösa skildring av en stor skapelses första
tillblivelse kunde helt visst ge anledning till
åtskillig kommentering framför allt
rörande den bakgrund, mot vilken denna skild-
595
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
