Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Två prosadikter. Av Hugo Gyllander - Sibyllans blad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Två prosadikter
Av Hugo Gyllander
Cl
Sibyllans blad
ejj
ÆNEIDENS TREDJE BOK låter
oss skalden se en skymt av Sibyllan, den
»vansinniga», det vill säga den av en
gudamakt besatta, vars själ förts långt, långt
bort från det vardagligas förnuftiga sfär.
Hon sitter i sin grotta, och på lätta, tunna
blad skriver hon ned sina orakelsvar. Så
lägger hon likgiltigt ifrån sig bladen, i
ordning det ena efter det andra.
Men en vindstöt far stundom fram
genom grottan och låter bladen virvla hit och
dit om varandra. Sibyllan frågar ej
därefter. Hon samlar dem ej åter och fogar dem
in på sina platser. De äro en gång sagda,
orden: hon bekymrar sig ej längre om
deras öde.
Men om de människor — eller många
av dem — som komma för att rådfråga
Sibyllan, heter det så:
»Inconsulti abeunt, sedemque odere
Si-byllæ.»
»De gå därifrån utan att ha fått något
råd, och de fatta hat till Sibyllans
helgedom.»
Inconsulti. — De hade väntat sig klara
och enkla svar på sina frågor, väntat sig
ett råd, som icke kunde ge anledning till
minsta osäkerhet om dess innebörd. Och i
stället få de söka tyda dessa otaliga
fladdrande blad, som kastats om varandra i
grottan, och som i dunkelt språk tyckas
svara på alla möjliga frågor utom deras.
Och som dessutom ofta nog motsäga
varandra.
En ohjälplig, meningslös förvirring för
människor, som vant sig vid att finna
ordning i världen, och som, nästan som en
rätt, kräva att även finna ordning i sitt
eget liv och få klara, förnuftiga svar på
allt. Ej under då, om de fatta hat till, eller
åtminstone förakt för Sibyllan, den
»vansinniga» sierskan.
Man kan läsa en bok, sida efter sida,
utan att en enda gång känna sig frestad
att lägga den ifrån sig, för att grubbla över
något som mött en i den, en tanke eller
en skildring, en seen som väcker tankar.
När jag kom till raderna om Sibyllan,
stannade jag. Jag läste först noga igenom
dem flera gånger. Så lade jag ifrån mig
den gamla Aeneiden.
Den romerske skaldens ord fingo för
mig ett djup, inför vilket Tro ja-hjältens
små vedermödor och strider syntes
tämligen betydelselösa, deklamatoriska ofta
nog och tomma.
Och som i en vision togo versraderna
nästan konkret form. Jag tyckte mig skåda
den gamla Sibyllan i hennes grotta, se henne
skriva ned sina orakelsvar, när hon
fattades av ingivelse, och så med kall
likgiltighet betrakta de lätta bladen, som virvlade
om varandra i grottan. Guden hade talat till
henne, och hon hade givit dunkel form åt
hans dunkla ord. Om sedan människorna
icke kunde eller ville tyda dem — vad
rörde det henne!
Sibyllans blad — de lätta bladen med
sin dunkla skrift, bladen, som rördes av
minsta luftdrag, och som oordnade virvlade
600
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
