Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Två prosadikter. Av Hugo Gyllander - Sibyllans blad - Den stora tystnaden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tv å pro
omkring i grottan, liksom gäckande, när
ängsliga, betryckta människor sökte råd av
dem, tröst och hjälp emot det kvalfullt
fasta och tunga och verkliga livet i världen ,
där utanför.
Det syntes mig som om de ännu
fladdrade omkring, även i vår moderna värld,
precis lika oordnade och svårtydda som på
Sibyllans tid. Och att människorna
alltjämt, sedan de förgäves sökt finna någon
mening i dem, med förakt kastade dem
åt sidan.
Det syntes mig som om jag själv, flere,
flere gånger i mitt liv, fångat ett sådant
förbiflygande blad, läst det — och slängt
det ifrån mig, som någonting tomt och
betydelselöst. Något ganska egendomligt
stundom, det medger jag, men i alla fall —
något som angick någon helt annan än mig,
och som förresten icke kunde fogas in i ett
förnuftigt sammanhang med mitt liv för
övrigt, eller med det verkliga livet omkring.
Men — det syntes mig också som om
jag, kanske åratal, ja, årtionden därefter,
i ett nytt blad fann fortsättningen på det
förra, fann ett sammanhang, som trängde
sig så starkt på mig, att jag icke kunde
förneka det. Och att dess dunkla skrift
gjorde den förra klar och tydlig och
högeligen förnuftig.
Kanske var felet icke Sibyllans, och
ännu mindre de gäckande vindarnes ?
Kanske var det mitt?
Jag skulle ha givit bättre akt på de
kringflygande bladen. Och när jag icke
strax förstod ett, skulle jag ha väntat på
ett annat. Och jag skulle ha gjort mig lika
mycken möda med att söka tyda det
dunkla, som jag ofta nog gjort mig möda med
att lägga in djup och betydelse i det
självklara men fullständigt betydelselösa och
tomma, som dagligen virvlar förbi och
omkring oss.
Sibyllans blad — den gamle konung
Tarquinius hade också något att berätta
om dem. Dock lyder den historien en smula
annorlunda. Ehuru den i grunden säger
nästan detsamma.
Versraderna i den store romarskaldens
epos förde mig emellertid, med en
egendomlig trollmakt, långt bort — långt bort
från den grå vinterdagen och från alla
nutidens profetior. Dessa profetior, som äro
så tydliga och så väl ordnade och
inbundna och sammanhängande, men som, när
man granskar dem närmare eller låter
tiden, den store kritikern, kritisera dem,
till sist befinnas vara ännu mindre
grundade och betydligt mer fantastiska än
Sibyllans dunkla tal.
Den stora tystnaden
Det var en gång — som sagorna börja.
Jag hade kommit från ett sällskap, ett
angenämt sällskap, där bildade män hade
avhandlat en mängd spörsmål, i sig själva
intressanta, men som blivit ännu
intressantare genom att framställas från så många
skiftande synpunkter som möjligt. Jag
hade hört nog av skarpsinne och
intelligens. Men i alla fall — det var som om
jag saknade något.
När jag kom hem på kvällen, grep jag
på måfå efter en bok. Och jag fann en,
som förde mig långt bort från dagens
spörsmål.
Det var en gammal volym, tryckt i
Lyon 1561, en samling »apophtegmata»,
eller kärnfulla uttryck, av antikens vise,
hjältar, härskare och statsmän. Boken har
alltid för mig haft något ärevördigt över
sig, genom sin ålder. När jag tänker på,
att den trycktes året efter Gustaf Vasas
död, och då ännu Maria Stuart av Skott-
601
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
