Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Två prosadikter. Av Hugo Gyllander - Den stora tystnaden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hugo Gyllander
land stod i sin ungdomsfägring och njöt
av maktens sötma–
Nu slog jag upp den, och det första
som mötte mig på ett av de gulnade
bladen var en okänd ung spartans ord. Sn
athenare hade frågat honom, varför
Ly-kurgus i sina lagar ålagt sina medborgare
att beflita sig om korta uttryck i tal och
svar. Och spartanen svarade: »Därför att
fåordigheten gränsar närmast till
tystnaden.»
Jag började tänka: »Närmast till
tystnaden-»? Och det förekom mig som om jag i
det enda ordet, tystnaden, funnit just något
av det jag saknade i det för övrigt så
angenäma och spirituella samkvämet.
Och jag låg länge den kvällen och
grubblade.
Tystnaden. — Stodo de fåordige
spartanerna under de mångordige och vältalige
athenarne? Var deras intelligens mindre,
och, vad som är huvudsaken, framlevde de
sitt liv — detta vanskliga liv! — mindre
lyckliga än de ? Jag tvekade att lämna
något svar på min egen fråga. Men den
unge spartanens ord dröjde länge kvar i
mitt minne.
Och nu, efter mer än trettio år, stå
de plötsligt åter för mig: »Därför att
fåordigheten gränsar närmast till
tystnaden.»
Det bullersamma livet bakom mig och
omkring mig ger en helt annan relief och
en helt annan klang åt orden. Det är som
om jag läste dem på en antik guldmedalj,
konstnärligt präglad och fullviktig.
Det ligger icke blott något i dem,
utan mycket.
Men man inser det kanske först, och
riktigt känner det först, på ålderns dag.
Då man kastar blicken bakom sig och
tänker på, hur innerligt litet det kom ut av
alla dessa ord, som på sin tid ljödo så
betydelsefulla. Dagens ord, och tidens ord,
som man trodde också skulle bli
framtidens.
De ha tystnat nu, de flesta av dem, de
ha i många fall blåst -förbi lika lätt som
vinden, utan att lämna något spår efter
sig, in i den stora tystnaden.
Andra ord ha kommit i stället, och
dagen upprepar dem med samma tillförsikt
som forna, svunna dagar upprepade sina
och trodde på dem. Men den som har ett
om än ofta dunkelt minne av de gamla,
har svårt för att tro på de nya. Det står
klart för honom, att ord bli ord. Gamla
som nya.
Men tystnaden? Det ligger något helt
annat i den.
Den stora tystnaden.
Efter allt detta tal, efter all denna ävlan,
all denna självsäkra tro, nalkas han, stilla
och lugnt, som en gammal vis, och hans
skarpa, klara blick kommer orden att dö
på läpparne. De klinga så ihåliga och
tomma inför denna blick. Och man själv
känner sig så betydelselös och svag, ett
dagens, nej, ett minutens barn, som jollrade
något som man ej begrep, ej så mycket
för att säga något som för att förströ sig
själv och komma ifrån det, som man dock
aldrig kan komma ifrån.
På ålderns dag får tystnaden en annan
aspekt. Den skrämmer ej längre den, som,
halvt dövad av det skiftande, bullrande
livet, söker ensamhet och ro. Och om den
än tvingar människan in i sig själv, känner
man, att detta hårda tvång är av godo.
Och att det, förr eller senare, måste
komma.
Lycklig den, som utan att se sig tillbaka,
utan att känna en längtan tillbaka, kan
överskrida gränsen till Tystnadens land.
602
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
