- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtioandra årgången. 1933 /
611

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Hamlet på scenen. Några konturer. Av Otto Sylwan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Hamlet på scenen

omgivning-, men förnämheten i hans person,
den nådde jag ej: Det förnäma ger blott
födseln eller sorgen åt människorna.» Denna
sällsynta självkritik kunde man vänta av
Lindberg sådan han var som konstnär och som
människa. Det var traditionen från Swartz
som han icke kunde göra sig urarva från.

Av samma typ var de Wahls Hamlet. »Det
var en kraftprestation, och den var delvis
genial ..., men han saknar lugnet,
ensamhetens suck», skrev Carl Laurin här i Ord och
Bild. August Brunius framhåller den
kroppsliga och andliga vitaliteten och prisar den
formella fulländningen, de Wahl har kastat
av det dekadenta och ger »en friskare och
varmare och — grundare Hamlet». Det är
lönlöst att försöka värdesätta skilda tiders
olika Hamlet-typer, men det må påpekas att
den klassiska var så mycket tacksammare.
Den var en stark förenkling och gjorde
uppgiften lättare. Det var om den det sades att
som Hamlet kunde ingen misslyckas. En
sympatisk skådespelare kunde nöja sig med
att föra fram skaldens ord och vara säker
om deras starka verkan. Då den klassiska
enheten är sprängd, får skådespelaren fria
händer att utarbeta var seen för sig och kan
ge starkt uttryck åt dess stämning, men han
saknar stödet av en enhetlig,
sammanhängande karaktär och har därför svårare att
ge ett helt intryck. Lindberg och de Wahl
äro som konstnärer antagligen icke
underlägsna Swartz, men de vinna ej hans
auktoritet hos publiken. Man märker det jämväl
hos recensenterna, som få svårt att precisera
sitt slutomdöme.

En svensk kritiker skrev en gång att
Goethes ädle prins var skapad av »en
obegriplig forblindelse ... Hamlet är ingen god
människa», han är från början brutaliserad,
cynisk, fast ännu aristokratisk. Denna synpunkt
kan måhända försvaras, men om den skulle
vara riktig, blir ej då diktverkets
värde reducerat? Likaså om Hamlet fattas som
neurasteniker. Dramat blir, som andra
moderna, en intressant och på sitt sätt
gripande psykopatisk analys, men icke längre den
höga tragedi, idealismens tragedi, som den

klassiska uppfattningen gav.

*



Att hängivna beundrare av Shakespeare
bekände sig icke vilja se honom på scenen,
att de ansågo ett uppförande som en
profanering, ha vi hört. Allt det djupa och höga

Anders de Wahl som Hamlet.

i verket kan ju icke komma till sin rätt, säga
de. Slika yttranden ha på senare tid blivit
sällsynta, och en och annan kommentator har
erkänt att en scenisk tolkning för honom
uppenbarat förut förbisedda ting i texten.
Viktigare torde vara att den insikten trängt
igenom, att om Shakespeare kan undvara
scenen, så kan scenen inte undvara honom.
Han är den ypperste representanten för det
essentiellt dramatiska. Alla sceniska system
ha funnit att de i hans verk äga sitt
yppersta material.

6II

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:04:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1933/0669.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free