Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Hamlet på scenen. Några konturer. Av Otto Sylwan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Otto Sy Iwan
Engelsmännen ha alla tider haft stor fröjd
av prakten och den konkreta påtagligheten på
teatern. Redan under restaurationen finner
man Macbeth annonserad att ges som opera
(being in the nature of an opera), d. v. s.
med musik och dans och granna upptåg, och
alltsedan har Shakespeare fått tjäna
skåde-lystnaden. Då sedan det antikvariska
intresset blev starkt, då med Walter Scott vikten
av kulturhistorisk bakgrund blev erkänd, då
nöjdes kritiken, kanske även publiken icke
längre med prakten, utan ville ha historisk
trogen uppsättning. Tyskarna genomförde
sådan med sedvanlig systematiskhet, och de
på sin tid berömda Meiningarna vunno bifall
också i London med sin studerade realism.
Shakespeare hade fått sin rätt — troddes det.
Men så kom romantiken igen. Redan A.
W. Schlegel och Tieck hade för att kunna
behålla texten obeskuren och undgå täta
dekorationsbyten fordrat en förenklad
iscensättning. Immerman gjorde (1834) ett
märkligt försök med en sådan Shakespeare-Bühne,
men först ett halvt århundrade därefter
trängde principen igenom i Tyskland. Denna
förenkling av det yttre — man inskränkte sig till
en arkitektonisk ram med några draperier —
skulle tjäna texten, skänka ordet dess primat.
Men nya impulser, från schweizaren Appia och
engelsmannen Craig, satte åter bilden främst.
Regissörens fantasi fick makten, i stället för
kravet på historisk trohet, och det blev
återigen alltmer komplicerade iscensättningar. —
För hela denna rörelse har Shakespeare
varit utgångspunkten, och hos honom ha
regissörerna alltjämt funnit det yppersta
material, så den store trollkarlen Reinhardt, vars
första avgörande seger vanns med
Midsommarnattsdrömmen, som han sedan gång på
gång gett i ny gestaltning, så hos oss Per
Lindberg med Som ni behagar och Kung
Lear i Göteborg och nu med Hamlet i
Stockholm.
»En underbar dikt om grubblaren Hamlet,
infogad i ett för övrigt omöjligt drama», —
så falla Henrik Schücks ord. De dementeras
vid varje uppförande, och Hamlet kommer
åter och åter på scenen. Schück har
omsorgsfullt utrett Shakespeares förhållande till äldre
Hamlet-dramer, och kanske fastnat uti denna
synpunkt: »ju längre bearbetningen
fortskred, dess omöjligare blef uppgiften». — Det
har ödts mycken kritik på handlingens gång
i stycket, men dess verkan från scenen är
lika stark för det.
Shakespeare är mästaren just i det
dramatiska, det är en truism. Han tecknar sina
personer med utomordentligt säkra konturer,
ibland enkla, ibland sammansatta. Det är de
sceniska klassikernas metod, det är Moliéres,
också han yrkesman. Skådespelaren får just
vad han behöver, han kan låta sin fantasi
arbeta med texten, som inspirerar men inte
binder. På samma sätt med stämningen.
Shakespeare känner hemligheten att med ett
par repliker, några få verser skapa just den
atmosfär, scenen skall ha över sig, vare sig
det gäller ett romerskt forum eller ett engelskt
landskap. Han kan också omsorgsfullt bygga
upp en scenisk handling, när han har fria
händer, eller skaffar sig frihet. Men om det
brister i sammanhanget, beror det icke blott
på bundenhet vid materialet — det var ju
ibland ett äldre drama —, utan också, såsom
den nyare kritiken betonat, på att Shakespeare
uti ingivelsens ögonblick icke alltid följer de
riktlinjer ban dragit upp. I Hamlet ha väl
båda orsakerna haft sitt inflytande. Icke
förty blir verkan stark. Handlingen må stå stilla
eller gå i krökar, den har en följd av
utomordentligt starka scener.
Det gives två sätt att skriva dramer. Det
ena är att omsorgsfullt genomföra en uttänkt
plan och utarbeta varje seen och detalj så
att åskådaren blir övertygad. Det är
fransmännens, Lessings, Ibsens. Det andra är att
fylla varje seen med ett så konkret och
intensivt liv, med en sådan poetisk kraft att
åskådaren ryckes med. Det är Shakespeares sätt
och ofta Strindbergs.
612
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
