Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Ett slarvigt pansrat hjärta. Motivstudie i Birger Sjöbergs diktning. Av Margit Abenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett slarvigt pansrat hjärta
Motivstudie i Birger Sjöbergs diktning
Av Margit Abenius
JFTER KRISER OCH KRANSAR
1926 skrev Birger Sjöberg i Stockholms
Dagblad några dikter1 som ganska nära
ansluter sig till denna hans sista bok. Dikterna
har en stillsam grundton och en stämning av
bräcklig reconvalescentia. De erinrar något
om den strof i En konferensman som både
inleder och avslutar skildringen av de
oerhörda själsliga upplevelser som dikten i sin
helhet återger. Som inledning har strofen
något upprört över sig, men när den kommer
igen, som avslutning, inträffar det
fenomenet att identiskt samma ord ljuder högtidligt
klara och lugna:
I solig höstdag fick jag stilla vandra,
när rökblå staden låg ...
Jag helats från min bristnings bittra kval.
Hur vackert livets buller ändå låter!
Jag var en konferensman bland de andra.
Vi skredo i ett varsamt tåg
från kyrka till kongressens sal,
från salen till en kyrka åter.
Skalden har varit nära det oerhörda.
Anden har försökt bryta upp sitt skjul på
jorden. Skrämd har den irrat omkring, med
skräckslagna ord. Den som alldeles nyss har
upplevt något sådant törs inte tala för högt.
Han vågar inte röra sig vårdslöst. Han blir
varsam, ett av Birger Sjöbergs älsklingsord.
I en av dessa sena dikter, Hopplöst fall,
står patienten inför läkaren :
Den hälsans vårdare med grånat skägg
och pannan formad som ett väldigt ägg,
bakom vars väggar sunda tankar gå,
han undersökte noga — sade så:
Ni ock lär bliva
till stoft — fast först en annan gång.
Nu skall jag sjukdomen beskriva
i korthet utan alltför svåra språng.
I allmänhet är mänskohjärtats läge
bak bröstkorg liksom bak ett stadigt galler
och köttet faller
som röda kuddar i en ring
helt vänligt däromkring.
Men ni har blivit skapad så
att hjärtat hänger fritt härutanpå
och väl så öppet, fritt som det
sig spänna nerverna med sträng och nät.
För varje blåst, ej alltid av de skarpa
tycks hjärtat som av frost beröras
och känner det en sakta eld sig närma,
då vill det häftigt svärma
och nerver dallra som en eolsharpa
när även svaga sus i träden höras.
Ni misstar er på avsikter hos andra,
som råkat blåsa rök på er en dag,
fast ni i svarta tron fick vandra
att röken var ett knytnävsslag.
Ni misstar er på känslorna hos mången ...
Hon älskade er ej, fast ni blev glöd.
Hon var en låga, hastigt gången
förbi till annan låga, glad och röd.
Men vad ni överallt har smått förlorat,
det är betalningen för livets språng —
ty lever livet gör ni, ja, förstorat,
men ganska skakande på samma gång.
Och leva ville ni ju dock, min herre,
det hette så, när ni om hjälpen bad.
Jag säger än en gång: Ni lever värre
och därför bär ni tyngderna, min herre,
och därför är ni stundom rik och glad.
Nu har ni lyssnat till m:n lärda stämma,
som jagat frågor ur er arma själ.
Tack! En tia eller femma
för vad jag sagt er räcker väl!
Birger Sjöbergs ena konstnärliga signum
är valthäntheten. Det andra är träffsäkerhet,
1 Morgonväckning, Möte, Dimstråk, Hopplöst fall. Besvärjaren. Stockholms Dagblads söndagsbilaga
1927, d. 26 juni, 3, 10, 17, 24 juli.
613
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
