Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Ett slarvigt pansrat hjärta. Motivstudie i Birger Sjöbergs diktning. Av Margit Abenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett slarvigt pansrat hj ärta
Dråparen gick och mulnade på vägen,
tystnade på vägen.
Gärningen som legat under lock,
likblek reste sig i blodig röck.
Landskapet falnade,
luften blev tung.
Åskmörk dalen,
kvavt i den lövgröna salen.
Heden stod röd med darrande ljung.
Bäcken i kvälja
började stöna och svälja.
Pansaret trycker, kväver, binder och
förlamar i Kriser och kransar. Det gäller att
kränga sig loss. Det gäller på sätt och vis
livet. Lilla Paris låg tryggt och tindrande vid
ett småkrusigt vatten. Nu är allt omvänt:
»vattnet är sig alldeles likt, men ...» Just
den rosiga trevnaden, det som tindrar,
glittrar, ler och är lent i rösten, värjer sig
hjärtat emot. Det sträcker sig efter nya bilder:
något mörkt, mörkögt, klarnat och stilla,
cypresser, svala gröna blad. Två stora
bildgrupper står mot varandra som en stadigt
genomgående antites i dikter som handlar om
sprängning, om härdning, om kriser. Mest
storslaget spelas motivet hjärtat och
pansaret i orgeldikten En konferensman. In i
komiska smådetaljer skälver denna spänning.
Vid de sunda konferensmännens enkla lunch,
som serveras klockan två mitt i
världskrisdiskussionen, får man: »små nyktra glas med lugn
och städad vara, där inga sus och
djävuls-porl förnimmas».
På sitt kostligt vördsamma och snälla sätt
gör Birger Sjöberg blixtporträtt av
ämbets-mannasoliditet och rosig borgerlighet. I all
sin komik har porträtten inte en skymt av
elakhet. Ämbetsbrodern på besök i
sjukrummet är utan tvivel en löjlig företeelse,
hälso-färgad, välskodd på Trones mark, med
doktorshatten i handen. En doktorshatt — man
får ett intryck av att denna tingest för den
sjuke konferensmannens naiva och seende
ögon blir något vördnadsvärt, växer till
något som är en liten aning underbart eller
fantastiskt. (Docenter som skriver avhandling.
Tänk att det finns sådana. Nog är det
märkvärdigt i alla fall ...) En blomma eller en
stjärna blir väl någon gång underbar och
fantastisk även för en ganska banal människa.
Men en doktorshatt?
Om det kvävande borgerliga
trevnadspansaret, som döpes till »gåslevertemplet» i
dikten Morgonväckning och heter »sällskaps-
sjön» i en tidigare dikt, är rikt företrätt
bland Birger Sjöbergs symboler, så är det
hårda, tryckande, klämmande pansaret en
ännu rikare varierad bild. Statyernas samkväm,
en av Birger Sjöbergs klaraste dikter om
hjärtat och pansaret, är gjuten och stöpt och
organisk på ett sätt som visar att
upplevelsen har gått honom in i märgen. Hur
naturligt spökaktigt styvnar inte värden inför
våra ögon till statyn — herr Sockelman, hur
groteskt åskådliga blir inte statyernas stela
grimaser, styva knipande med munnen och
strikta nackvridning:
Kopparhand tog så stelt sitt glas,
kopparmun log vid kopparfras,
blylock klippa och kulögt le
nu ögon i gjutgodsgamman.
Liv och lycka! Måns Stenbock se!
Se Carolus Rex och von Linné
på socklar fröjdas tillsamman.
Styv, stärkt, stel, strikt, hård, härdad, städad,
finstädad, nykter, hyfsad, saklig, reserverad,
varsam är adjektiv som Birger Sjöberg
använder i de otroligaste och mest förvånande
sammanhang. Bodbiträdet i Fridas bok var
»fin och städad och ambitiös». Men nu är
löjet borta som svävade över dessa ord;
»hed-randets stärkta dag» är hemsk för
Hedersman, gästen i Statyernas samkväm bleknar
under pansarets tryck. Till samma bildgrupp
hör: stängslet av timmer, präktigt pålverk
kring karaktären, principspik, ryggrad av
god betong, en man av raka linjen, man av
självkontrollen, och i vansinnesdikten i En
konferensman de lösryckta symbolerna för
verkligheten: »sund förståndskontroll med
jämnmått, lärareschemat, praktiska taxan,
ingenjörens ring». Ett säreget besjälat liv
lever för Birger Sjöberg de typografiska
tecknen. Siffror och bokstäver är för honom ett
slags mystiska besvärjelseformler. Siffror
»med ordningsprick och paragrafers
kringlor» är en älskad pansarsymbol i hans dikt.
Skolgossen var troligtvis dålig i matematik.
Ironiens pansar är sprängt i Kriser och
kransar. Det är knappast längre något
ironiskt smil som skyddar det valhänta och naiva
för kritikens blixtrande pince-nèz. Endast i
dikten Nordpolens ungdom finns ironien kvar.
Där hittar man Birger Sjöberg,
»järnhandelsbiträde och skald». Hans naiva
fantasisprång inför Vetenskapen stävjas och
pansras ideligen av docentmässiga uttryck. Den
kärlek som hjärtat vill drömma in i
Nordpolens isfrusna värld torde ha varit: »sanno-
617
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
