Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Svenska essayer. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska essayer
tionde, äkta. Men han undrar om inte hans
lilla »nolitangerelära» när allt kommer
omkring är en rest av esteticism, och så
skriver han de märkvärdiga orden:
»Esteticismen skrämmer mig som ett hospital.» Han
är emellertid i stånd att försäkra sig själv
att det inte kan vara esteteri, eftersom hans
hjärta känner värme och vördnad. »Ty
vördnad finns icke i esteteriet. Jag har grubblat
mycket över detta. Jag säger mig ibland att det
finns en enda universalkraft, och det är
godheten. När man känner godhet närmar man
sig centrum, får mera del av det verkligare,
blir riktig människa.»
Det finns en annan person i boken över
vilken det också faller ett särskilt ljus, vars
ord ibland få den övernaturliga klarheten hos
människor som inte äro riktigt av denna
världen. Det är Pontus, son till kyrkoherden
i Stabberup, en av deltagarna i den stora
dialog vari författaren slutligen samlar
bokens trådar. Den unge pastorn och teologen,
specialist på Schleiermacher, nämner något
om religiös omvändelse, och Pontus tar upp
ordet, undrande om det inte däri är något som
skymmer det innersta för oss, ett utanverk.
»Saken är att när man närmar sig centrum
bli alla ord falska, och ja lika oriktigt som
nej. Ändå skulle väl även där ett vara det
sanna och ett det falska. Alltså omvändelse
eller icke omvändelse. Det kan måhända
vara som med meridianerna vid polen. De gå
så nära varandra, att den som står där
svårligen kan bestämma dem. Ett oändligt
minimalt fel är nog att föra en in på en
linje, som i fortsättningen går milsvitt ifrån
den riktiga. Och i centrum försvinna ju i
alla fall linjerna i en punkt. Där försvinner
väl omvändelselinjen också.»
Man märker att Pontus hör till dem som
betrakta omvändelsen med undran och
ängslan, som inte riktigt kunna tro på den. Han
ifrågasätter både dess möjlighet och dess
riktighet.
Filip och Pontus tala båda om ett centrum
som ligger bortom ordens och termernas
räckvidd, det är vad vi närmast skola fästa
oss vid, liksom också vid den slående
liknelsen om meridianerna vid polen. Man kan
svårligen finna någon bättre bild för att
karakterisera Hans Larssons tänkande och
författarskap. Han har blicken öppen för båda
delarna, hur livets och tankens middagslinjer
skilja sig åt och hur de löpa samman. Han
är polemisk och konciliant, en distinktioner-
nas man och en förmedlingens. På senare år
har han väl mest haft blicken riktad åt det
håll där linjerna gå samman, den
hemlighetsfulla polpunkt som ingen har sett, men
som man räknar ut måste finnas.
Det är också fallet i Gemenskap, vars
uppsatser samla sig om det i titeln angivna
tan-ke- och livsmotivet. Han stannar här liksom
flera gånger förut inför Plotinos’ fråga: om
alla själar äro en enda. En plotinist som
Emerson var övertygad om att det förhöll
sig så; ett bevis därför såg han i det
faktum att två personer, som samtala, i
tysthet åberopa en tredje part av opersonlig
natur, som har något för bägge gemensamt.
Allt verkligt tänkande blir enligt denna lära
ett gemenskapstänkande. När Hans Larsson
först tog upp den Plotinska tanken, i en
uppsats om Hjalmar Bergmans bok »En döds
memoarer», anmärkte han att en människa i
våra dagar knappt vågade stanna inför den
och ta den på allvar. Märkvärdig var i alla
fall dess livskraft; den återkom alltjämt hos
tänkare som ha det gemensamt att de »söka
förbindelsebanorna inåt, så att säga, till ett
centrum, där människorna mötas och känna
igen sig».
Hans Larsson kan visserligen inte som
Emerson, eller som Geijer, vilken han själv
anför som det oss närmast liggande exemplet,
göra Plotinos’ lära och tro till sin, men
sökandet efter de nämnda förbindelsebanorna
är han med om. Det är därför han så gärna
hos tänkarna ex professo letar sig till den
upplevelse, den filosofiska urupplevelse, från
vilken de ha utgått; i den finner han det
centrala, det gemensamt mänskliga som inte
längre är med i de filosofiska
tillspetsningarna. Det är också därför som han inte
försmår att lära av lekmannatänkande och
dikt; upplevelsen är däri åtkomligare, och
detta betyder mer än filosofisk erudition.
Han citerar i »Meditationens väg» några ord
av Arnold Norlind om de sköna föremålens
förgänglighet och om skönhetens oförgänglighet
och påpekar hur de föra oss ända till ingången
av Platons idévärld, och detta icke på
lärdomens väg utan genom en upplevelse som även
den olärde kan ha. Det intresserar honom också
att se hur platonismen födes hos Ivan
Oljelund, författaren till »Med stort G». Däri
avläser han med sin övade blick en
utveckling som letts av en instinktiv logik, och som
för övrigt vittnar gott även om filosofien,
vars tankeförsök tydligen inte äro kuriositeter
619
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
