Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Elfte häftet
- Svenska essayer. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Algot W e r i n
eller godtyckligheter utan uttryck för
gemene mans behov. Samma instinktiva logik,
som är livets egen, kan man finna i de
diktverk som en gång varit liv, sprungit ur liv,
och som Hans Larsson ständigt söker sig
till. Han har som mycket få blick för
sambanden mellan liv, dikt och filosofi, för den
gemenskap som dessa bilda.
*
I en av sina litteraturbetraktelser, en
studie över Bourgets »Le disciple», frågar sig
Hans Larsson om det möjligen fanns ett
samband mellan den s. k.
nittiotalslitteraturen och världskriget. Bourgets roman, vars
företal på en gång proklamerar tro och
revansch, är ett vittnesbörd om en ny
tidsanda, kännetecknad av att den lossar på de
logiska banden och skänker nya möjligheter
för hjärtat och instinkterna, för religion och
nationalism. Mellan Bourgets tro och hans
revanschtanke finns inget logiskt
sammanhang men väl ett psykologiskt.
Finns det inte också ett estetiskt? Man
undrar vad herr Filip i Idéerna i
Stabbe-rup skulle säga därtill, eller den klarsynte
Pontus. Hos den tidsanda som det är tal om
fanns och finnes en ohjälplig dragning till
esteticism. Konst för konstens skull och
handling för handlingens skull; religion i stället
för etik, ty det estetiska går lättare samman
med det religiösa än med det etiska; krig
och fara inte av nöd utan för den starka
livsutvecklingens och anspänningens skull.
Man minns skaldens åkallan:
Barmhärtiga öde, tänd blixten som slår
ett folk med år av elände.
Det är en estetisk önskan av samma art som
den en pojke kan ertappa sig med att hysa:
att en gång få se en verkligt stor eldsvåda.
Det är romantik: Byron skulle kunna ha
bett om denna blixt, och även Nietzsche.
Denna romantiska esteticism gick inte förlorad
i naturalismen. Tvärtom, det blir mer och
mer tydligt att just naturalismen gav den
fritt spelrum, i mån som den löste livet från
de logiska och etiska banden. Det är bara den
skillnaden att den naturalistiska esteticismen
aldrig kan vara så himmelsblå och ogrumlad
som den gamla romantiska: i sina ytterliga
former är den sjuk och dekadent,
förtvivlad och grym. Av dessa senare former ha vi
inte haft så mycket här hemma; vårt nit-
tiotal var på det hela taget provinsiellt
oskyldigt. Då Sven Lidman i Människan och
tidsandan skall berätta hur han under sina
gymnasieår omhändertogs av det »sällsamma
något som kallas tidsandan», nämner han ett
svenskt skaldenamn, men man tycker knappt
att det hör med i sammanhanget. Tidsandan
förvandlade, säger han, gymnasisten från en
oskyldig och renhjärtad gosse »till en
narraktig, egenkär och självupptagen, förvuxen
och löjlig övermänniskoestet och
dekadentpoet, för vilken livets summa var lust, last
och liderlighet, och som innan fyllda
trettio år skulle dö som tukthusfånge efter att
i sitt liv hava kombinerat Gustaf Frödings
och Oscar Wildes, Propertius’ och
Baudelaires öden och upplevelser». Frödings namn
är insatt i ett riktigare sammanhang av den
med Lidman jämnårige Gustaf Hellström i
romanen Carl Heribert Malmros. Hellström
stannar vid Fröding som den man som
samlade i sig alla tidens strömningar och lyfte
dem upp i den tragiska sfären. Han var
skönhetsdyrkare, men stod över det blott
estetiska genom sin ärliga och intensiva
mänsklighet. Det finns f. ö. en del likheter
mellan Hellströms roman från i förfjor och
Lidmans betraktelsesamling från i fjor.
Bägge författarna se, i närheten av
halvsekeldagen, tillbaka på sin ungdom, och det är en
kritisk återblick inte bara å Lidmans sida
utan också å Hellströms. Bägge hålla
dessutom en liten uppgörelse med den nya
generationen, Lidman onekligen med det bästa
humöret. Den förre reservofficeren jämför
fyndigt och dråpligt den nya ungdomens
uppträdande med en beväringsårgång som
rycker in i berusat tumult: »Men det slutar
i alla fall på samma gamla exercisfält —
med höger om och vänster om och helt om
— tig, lyd och knoga.»
Men vi skulle inte släppa frågan om
esteticismen. Man har i tidsskiftet efter 191 o,
hos författare av Lidmans och Hellströms
generation, velat se en omvändelse till
moralism. En dylik omvändelse skedde delvis
och i vissa fall. Men i andra är den mer
skenbar än verklig. Det fanns författare som
blevo filosofiska och politiska aktivister
eller också religiöst sinnade. Men lyckades de
därför utdriva esteticismen? Var inte i varje
fall aktivismen hos t. ex. Lidman och
Siwertz eller heroismen i Vilhelm Ekelunds
antika ideal nya arter av den esteticism som
gått hela generationer i blodet? »Pius ça
620
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:04:15 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1933/0678.html
