Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Dansk litteraturvetenskap. Av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fredrik Vetter lund
sammanhangen, hade således att följa
hjältediktens, den poetiska romanens, det liturgiska
dramats vandring från land till land — med
Möllers uppställning går detta ej för sig. Nu
kan man ju säga, att denna indelningsgrund
möjligen ej tränger så djupt, att det
väsentliga ej ligger i diktarten utan i de
personliga, psykologiska och estetiska värden, som
växla med olika land och olika diktare. Men
just under medeltiden betydde den yttre
konstformen liksom de yttre livsformerna dock
ganska mycket, och Möller måste faktiskt
emellanåt för sammanhangets skull inrycka
saker och ting på en plats, där de ej höra
hemma. I fransk litteratur måste han insätta
kapitlet om den keltiska dikten på Irland,
fastän icke den utan den walesiska eller snarare
den bretonska keltismen ligger bakom de
franska Arturromanerna. Till Frankrike
måste också föras den latinska vagantlyriken,
fastän vaganter funnos flerstädes, likaså de
engelska och italienska skolastikerna, eftersom
skolastiken först var fransk o. s. v. Men —
bokens syfte är som antytt icke att följa det
utvecklingshistoriska, överhuvud icke i
första hand det historiska, utan är ett annat. Av
precis samma skäl diskuteras icke mycket de
vanliga tvistefrågorna: hur de homeriska
sångerna uppkommit eller det grekiska dramat
eller den franska medeltidsepiken, hur
sagorna vandrat, om Eddasångerna äro diktade i
Norge eller på Island, de många s. k. cruxen
i Shakespeareforskningen m. m. Åtminstone i
en hel del av allt detta har Möller satt sig
in, han delgiver i korthet läsaren det som för
närvarande synes mera sannolikt, men han
dröjer aldrig därvid och synes se på det med
en viss skepsis. Teorierna ändra sig — men
diktverken bliva kvar.
Icke heller uppdrager han kraftigt
abstrakta skiljelinjer mellan tidsriktningar och idé;
sfärer, definierar icke men ger några
levande och målande ord. Det idéhistoriska finns
men framlägges icke bart, skönjes endast som
ådror under diktverkens levande varma hud,
i tänkarnas och historikernas konkreta
framställning.
Ty vad Möller vill är främst att ge det
levande intrycket av dessa verk själva, deras
själsliga innehåll och av dikterna deras
poetiska verkan. Arbetet heter också
»Världslitteraturen», icke »Världslitteraturens historia»,
ehuru det naturligtvis också blir detta senare.
I detta oerhörda stoff måste författaren nu
förfara summariskt. Det kan ha sitt intresse
att jämföra hans tillvägagångssätt med hans
utmärkte landsman Valdemar Vedels — för
oss svenskar väl i allmänhet mest känd för
sitt berömda ungdomsverk »Svensk
romantik», men vars stora översikter över dikt och
kultur för resten äro en utomordentlig
prestation i att inifrån återuppleva och sedan
konstnärligt och levande återframställa det
förgångna i mänsklighetens »högre» liv.
Nåväl ! Hans metod har varit att kartlägga de
ideella landskapen så, att allt tycks vara med
i den exakt riktiga förkortningen —
fullständighetens konst, fastän i viss förminskad skala
som på kartorna. Någon dylik fullständighet
kan det ju ej bli fråga om hos Niels Möller,
som i ett enda verk skall behandla hela
världslitteraturen. Hans konst skisserar i stället en
reliefkarta, där det mesta ligger i skugga och
endast topparna stå i belysning, så att blott
vissa utbrutna detaljer nå ögat — men dessa
detaljer kunna ge den mest livsfyllda
karakteristik. Som litteraturskildrare är då även
han konstnär, och det slående och suggestiva
ordet står honom tillbuds både om
människorna och om verken — låt vara att en hel del
mindre framstående diktning givetvis icke
slår gnistor i hans framställning.
Några stickprov blott! Gammal förtrolighet
och gammal kärlek inspirera hans fyndighet;
inbiten humanist och antikbeundrare från
ungdomen, ser han i Odyssevs, »den kloke
kungen från Itaka», »en god vän, som man
gärna gästar»; det är enkelt men hjärtligt
träffande. Hektor blir »den gode borgaren i
heroiskt format» — vem ser honom ej då i
avskedsscenen med hustru och barn? Och
vilken karakteristik av Sokrates ligger ej bara
i orden, att där »var over ham en munter
ge-niusfylde, der har strålet lys og styrke fra
ham». Jämfört med den oändligt smidiga
grekiskan, liknar Möller latinet vid kyklopiska
murar; den ålderdomliga saturniska versen,
som sedan utträngdes av Hellas’ ädla
hexameter, låter som »dunk på en trumma»;
Lu-cretius’ inställning till sin illusionslösa
naturalism visar att denne Roms mest tragiskt
upphöjde diktare »sett jordandens anlete utan
att blekna», o. s. v.
Men inte bara för antika företeelser utan
hela vägen sedan finner Niels Möller dylika
målande ord, som stundom bättre än långa
resonemang göra ansikten och litteraturverk
förtrogna för läsaren. Det tjänar föga till
att här upprepa mycket därav; jag nämner
blott Möllers behandling av några bland
662
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
