Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Jón Arason. En introduktion i Gunnar Gunnarssons författarskap. Av Stellan Arvidson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stellan Arvidson
och vill lyfta det från skuldrorna och blir
mycket förvånad — det satt ännu fast!
Och då han före avrättningen kastar en
blick tillbaka på sitt liv, kan han inte annat
än konstatera, hur följdriktigt allt hade
utvecklat sig. Detta var det förutbestämda
slutet ! Hit hade vägen fört honom — från
Gryta, barndomshemmet. Hans moders syner,
som väl fullt så mycket var stolt och fromt
hopp — hit. Alla hans ungdoms drömmar
—- hit. Hans arbete för Hålars stol som
ung präst och senare som förvaltare och
biskop — hit. Som sig bör. Till fullbordan,
döden.
Denna tro på ödet får inte förväxlas med
vanlig kristen gudstillit. Uggi Greipsson i
Kirken pa Bjerget har samma tro på ödet,
men han tar avstånd från tilliten: »Tron,
som alltid måste bygga på drömmar och
fantasier, utesluter den egentliga tilliten, den
sanna hängivelsen, den fulla fromheten. Tro
är förnekelse!» Uggi lever utan Gud, Jön
Arason har ställt hela sitt liv i Guds hand.
Men man kan inte dölja för sig, att det hos
dem bägge är samma tro. Hos Jon Arason
ligger huvudvikten inte vid Gud utan vid
ödet. Han tror på sitt öde, sin sändning.
Gunnarsson skulle gjort sig skyldig till
anakronism, om han låtit 1500-talsmannen
uttrycka sig på samma sätt som ynglingen från
1900-talets början. Jon Arason måste tala
om Gud, då han talar om ödet. Men det är
ödet, inte Gud, som är det väsentliga.
Men detta öde får inte heller förväxlas
med det antika ödesbegreppet. Ödet är inte
detsamma som nödvändigheten. Både för Jön
Arason och Uggi Greipsson gäller det att
inte svika sitt öde. Ödet är uppgiften, ödet
är att följa sin kallelse, att fullborda vad
som finns nedlagt i den egna personligheten.
A andra sidan: kravet på en verklig
personlighet är att inte kunna svika. När Uggi
brottas med förgängelsetanken, tanken på att
inte bara han utan också hans verk var
hemfallet åt förgängelsen, upptäcker han, att
denna tanke är livsförnekelsen, och den måste
avvisas.
»Men jag ville tala ett ord med mitt öde,
skuggästen bakom min hjässa: Hur länge
har du i sinnet att lämna mig ensam med
min egensinnighet? sporde jag den. Jag har
dock följt dig trofast. När som helst skulle
jag ha kunnat vända om! Fast det var väl
det enda, jag inte kunde ...
Och svaret kom, djupt inifrån, långt ut-
ifrån, livets enda svar till alla dess skapade
varelser:
Så länge du inte viker från den väg, som
är din, skall jag hålla min hårda hand över
dig.»
Orden skulle lika gärna ha kunnat stå i
Jön Arason. Den isländske biskopen tär
inom sig något hemlighetsfullt, som på
förhand har stakat ut vägen åt honom, och han
kallar detta hemlighetsfulla Gud eller ödet.
Han menar den egna personlighetens krav,
helheten, fullheten i en människas liv. Och
då Uggi Greipsson skall klargöra sitt
innersta för sin älskade, talar han också om
något hemlighetsfullt: »Jag sade henne, att
jag fördes av något inom mig, som jag inte
visste vad det var, men som behärskade mig
— var starkare än allt annat.» Det är inte
något annat än det inre kravet,
uppfyllandet av ödet, förverkligandet av allt det som
ligger inom en, trofastheten mot det bästa
inom en. F. ö. talar också Uggi liksom J6n
Arason om sin inre vishet. »Denna inre
vishet har jag aldrig förrått. Det skulle för mig
ha varit döden. Jag har offrat den allt,
tidvis t. o. m. min sinnesfrid.»
Men det finns en skillnad mellan Jön
Arason och Uggi Greipsson. Den förre hyser
inga tvivel, har aldrig tvivlat: han förstår
från första början Gud, tillvaron, sig själv
och sin sändning. Uggi däremot måste
kämpa för att finna livets mening. Kirken paa
Bjerget är berättelsen om hur livets
borttappade mening på nytt finnes, tillkämpas,
hur Uggi, ledd av sitt »öde», sin inre vilja
att inte ge upp kampen, når fram till det
som Jön Arason från början besitter.
Vägen till en full förståelse av Jön Arasons
gestalt är därför den långa självbiografiska
romanserien.
4-
I de två första banden av Kirken paa
Bjerget, som skildrar Uggis tidiga barndom, är
det moderns stilla lysande personlighet som
ger sitt värmande skimmer åt allt. Har
någonstädes i världslitteraturen ett barns
förhållande till sin mor skildrats i varmare och
innerligare färger? Den stora katastrofen i
Uggis liv är moderns död. Världen blir
plötsligt kall och hård, tillvaron förlorar sin
trygghet och mening. Barnet vädjar i sin nöd till
Gud. Kunde det inte tänkas, att Gud skulle
förbarma sig över honom och låta modérn
52
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
